Idag sa jag hej då till Sarah på flyplatsen. Det gav mig en riktig tankeställare, att en dag är det jag som kommer stå där och gråta och sedan sätta mig på planet hem till Sverige.

5 månader kvar, sen är det min tur, om jag inte förlänger dvs.
Jag kan inte säga hej då till min värdfamilj. Jag vill inte. Jag kan inte tänka tanken att en dag ska jag ska ta farväl, ge dem en sista kram och sedan försvinna. Mitt liv är här och att åka hem finns inte.

Men jag saknar Sverige, och livet i Sverige. Jag vill åka hem. Jag vill umgås med min familj och mina vänner. Vandra runt i ett land där alla pratar svenska.

Jag är så sjukt kluven. Just nu kan jag inte åka till flygplasten, säga hej då till alla och sen sätta mig på ett plan hem. Men jag vill hem, men jag kan inte lämna mitt liv här.

Sarah kommer att komma tillbaka om 6 månader, men jag vet att åker jag hem så åker jag hem och vet inte när jag kommer tillbaka.