Lördag i Boston
Idag har jag träffat Pernilla för första gången sen jag kom hit. Om ni inte minns så är det hon jag åkte hit till USA med och spenderade mina första dagar med. Träffade henne och hennes kompis Martina på Burlington mall. Och såklart jobbade Matt, vilket var mycket pinsamt. Vi satt och åt och tror du inte han sitter på samma ställe, men han såg mig aldrig för jag gömde mig. Men jäklar va pinsamt det var. Önskade nästan att han inte hade jobbat så jag kunde gå där i lugnt och ro.
För övrigt hade jag jätteroligt med dem, och vi satt nog på Starbucks i säkert en timme efter och bara snackade skit och var riktiga svenskar.
Klockan är nu 7 här i Boston och 1 på natten i Sverige. Jag vill jättegärna prata med någon men eftersom att det är så sent kan jag inte ringa någon. Testade Mikis mobil, men hon svarade inte. Kände att de var lite ensamt såhär på kvällskvisten att jag ville göra nått...som att prata med en kompis.
Erna har jag inte hört något från på jättelänge. Hon har tydligen åkt till Bosnien nu och inte hör hon av sig. Önskade att man var mer populär hemma i Sverige. Att folk hade större intresse av att veta av en och kanske ville ringa mig eller skicka ett brev, eller varför inte ett sms.
Risk för att jag låter deprimerad eller något, vilket jag inte är, så har jag tänkt på de där med att vara impopulär. Här i Boston har jag Steph som är min "bästa kompis". Hon har pojkvän och har nu inte tid för mig längre. Daniela som jag var kompis med i början verkar ha dumpat mig då jag inte hört ett knyst från hennes sen 4th of July då hon även dumpade mig. Matt har väll också gått och dumpa mig då han inte har tid för mig längre och...ja, det är väll det. Pernilla hoppas jag att jag kommer träffa mig, men dock bor vi ganska långt bort från varandra. Martina som var helskön åker hem om en månad....
I Sverige var de ungefär likadant... Mikis pluggar i Lund och hennes såg man kanske 3 gånger förra året. Erna har sina kompisar och jag verkar inte vara hennes bästa kompis längre, utan de e bara en stämpel som sitter kvar sen många år tillbaka. Sune pluggar i Uppsala och ser henne väll lika ofta som Mikis. Hon är dock den enda som skickat mig ett brev vilket jag verkligen uppskattade, en riktigt vän. Killar i Sverige, inget jag ens ska gå in på. Samma som här i Boston, de försvinner och har noll intresse för mig. I Sverige hade jag min familj, den bästa familjen någonsin. Min nya bästa kompis var min mamma som jag umgicks med mest innan jag åkte hit. Mina systrar som är de bästa systrar man kan ha och en underbar pappa. Helt enkelt en underbar familj som jag saknar som *pip*. Här i Boston umgås jag mycket med familjen och det är jättesnälla mot mig och får mig verkligen att känna mig som en i familjen. Min nya beundrare är Harry. Så fort han ser mig nu kryper han fram till mig och vill att jag ska ta upp honom. Idag när mamma Elise tog upp honom ville han tillbaka till mig. hihi
Har träffat lite nya tjejer på sistone (au pairer), men de flesta au pairer är helt galna och är inga jag helt vill umgås med. Men det är roligt att man känner lite folk i alla fall.
Här i Boston är allt annars bra med mig. Båda mina mobiler är "döda" och alla brev jag får på posten är från min bank. Måste säga att jag är besviken på mina kompisar hemma i Sverige, trodde jag betydde mer. Andra tjejer som åker som jag gjorde brukar ha avskedsfester och deras kompisar ger dem minnen eller saker. De flesta har haft något slags avsked men inte jag. Hade en av mina kompisar åkt för att vara borta i ett år hade jag gjort något speciellt. Jag har gett bort ett minne av mig. Men jag fick ett hej då, inte ens en kram. Kanske kan säga att jag var rätt impopulär i Sverige, men de skadade mig inte. Allt med Matt och Daniela har fått mig att förstå att det är samma sak i detta land. Matt var en kille jag träffade bara, inge mer, förutom att han är en av de snyggaste och roligaste killar jag träffat i detta land. Daniela var en jätteskön tjej från Brasilien som jag inte kan lita på längre.
Ni ska inte tro att jag inte trivs och vill hem, för så är det inte. Jag trivs här och allt är bra med mig och kommer inte hem på ett bra tag.
Jag önskar bara att jag hade mer socialt liv, och som au pair är de ganska svårt om man inte bara vill umgås med galna au pairer. Jag önskar att jag hade saker att göra på min lediga tid, att jag var mindre ensam och att jag gjorde fler utflykter. Kanske ska försöka ändra den jag är för att träffa nya människor, spela ett spel i ett år för att få vänner. Jag kan väll inte vara en sån hemsk människa som ingen vill umgås med?! Är jag tråkig, eller är jag bara för mycket?
Klockan är snart 7:30 här och det är lördag. Mina bästa kompisar är 3 barn som nu sover.
Jag antar att jag hade högre förväntingar på mina kompisar... Jag antar att jag trodde att jag var populär, eller i alla fall saknad... De var inte många hemma i Sverige som frågade efter min adress eller telefonnummer innan jag åkte, tror bara att jag lämnade de till min familj och Sune, så jag antar att ingen annan var intresserad av att höra av sig till mig under mitt år. Jag ska nog gå under jorden och försvinna =) Jag ska stanna i Boston och aldrig komma hem. Jag ska bara återvända till min familj!!!!
Jag önskar jag inte kände mig så mobbad som nu. På msn är det alltid jag som skriver till folk annars är de alltid tyst. Antar att jag ska sluta logga in då de inte är någon mening längre. Mina "bästa kompisar" är inte inloggade i alla fall så....
Innan jag säger hej då Sverige så måste jag understryka att jag inte är deprimerad eller vill åka hem, är bara besviken antar jag. Allt är kalas med mig annars =)
http://beta.photominds.com/elise
Finns lite bilder på mig där nu, inga snygga men vad förväntade ni er?!
Bilder på mig och barnen...och familjen såklart.
Augustana - Boston
En låt att lyssna på
För övrigt hade jag jätteroligt med dem, och vi satt nog på Starbucks i säkert en timme efter och bara snackade skit och var riktiga svenskar.
Klockan är nu 7 här i Boston och 1 på natten i Sverige. Jag vill jättegärna prata med någon men eftersom att det är så sent kan jag inte ringa någon. Testade Mikis mobil, men hon svarade inte. Kände att de var lite ensamt såhär på kvällskvisten att jag ville göra nått...som att prata med en kompis.
Erna har jag inte hört något från på jättelänge. Hon har tydligen åkt till Bosnien nu och inte hör hon av sig. Önskade att man var mer populär hemma i Sverige. Att folk hade större intresse av att veta av en och kanske ville ringa mig eller skicka ett brev, eller varför inte ett sms.
Risk för att jag låter deprimerad eller något, vilket jag inte är, så har jag tänkt på de där med att vara impopulär. Här i Boston har jag Steph som är min "bästa kompis". Hon har pojkvän och har nu inte tid för mig längre. Daniela som jag var kompis med i början verkar ha dumpat mig då jag inte hört ett knyst från hennes sen 4th of July då hon även dumpade mig. Matt har väll också gått och dumpa mig då han inte har tid för mig längre och...ja, det är väll det. Pernilla hoppas jag att jag kommer träffa mig, men dock bor vi ganska långt bort från varandra. Martina som var helskön åker hem om en månad....
I Sverige var de ungefär likadant... Mikis pluggar i Lund och hennes såg man kanske 3 gånger förra året. Erna har sina kompisar och jag verkar inte vara hennes bästa kompis längre, utan de e bara en stämpel som sitter kvar sen många år tillbaka. Sune pluggar i Uppsala och ser henne väll lika ofta som Mikis. Hon är dock den enda som skickat mig ett brev vilket jag verkligen uppskattade, en riktigt vän. Killar i Sverige, inget jag ens ska gå in på. Samma som här i Boston, de försvinner och har noll intresse för mig. I Sverige hade jag min familj, den bästa familjen någonsin. Min nya bästa kompis var min mamma som jag umgicks med mest innan jag åkte hit. Mina systrar som är de bästa systrar man kan ha och en underbar pappa. Helt enkelt en underbar familj som jag saknar som *pip*. Här i Boston umgås jag mycket med familjen och det är jättesnälla mot mig och får mig verkligen att känna mig som en i familjen. Min nya beundrare är Harry. Så fort han ser mig nu kryper han fram till mig och vill att jag ska ta upp honom. Idag när mamma Elise tog upp honom ville han tillbaka till mig. hihi
Har träffat lite nya tjejer på sistone (au pairer), men de flesta au pairer är helt galna och är inga jag helt vill umgås med. Men det är roligt att man känner lite folk i alla fall.
Här i Boston är allt annars bra med mig. Båda mina mobiler är "döda" och alla brev jag får på posten är från min bank. Måste säga att jag är besviken på mina kompisar hemma i Sverige, trodde jag betydde mer. Andra tjejer som åker som jag gjorde brukar ha avskedsfester och deras kompisar ger dem minnen eller saker. De flesta har haft något slags avsked men inte jag. Hade en av mina kompisar åkt för att vara borta i ett år hade jag gjort något speciellt. Jag har gett bort ett minne av mig. Men jag fick ett hej då, inte ens en kram. Kanske kan säga att jag var rätt impopulär i Sverige, men de skadade mig inte. Allt med Matt och Daniela har fått mig att förstå att det är samma sak i detta land. Matt var en kille jag träffade bara, inge mer, förutom att han är en av de snyggaste och roligaste killar jag träffat i detta land. Daniela var en jätteskön tjej från Brasilien som jag inte kan lita på längre.
Ni ska inte tro att jag inte trivs och vill hem, för så är det inte. Jag trivs här och allt är bra med mig och kommer inte hem på ett bra tag.
Jag önskar bara att jag hade mer socialt liv, och som au pair är de ganska svårt om man inte bara vill umgås med galna au pairer. Jag önskar att jag hade saker att göra på min lediga tid, att jag var mindre ensam och att jag gjorde fler utflykter. Kanske ska försöka ändra den jag är för att träffa nya människor, spela ett spel i ett år för att få vänner. Jag kan väll inte vara en sån hemsk människa som ingen vill umgås med?! Är jag tråkig, eller är jag bara för mycket?
Klockan är snart 7:30 här och det är lördag. Mina bästa kompisar är 3 barn som nu sover.
Jag antar att jag hade högre förväntingar på mina kompisar... Jag antar att jag trodde att jag var populär, eller i alla fall saknad... De var inte många hemma i Sverige som frågade efter min adress eller telefonnummer innan jag åkte, tror bara att jag lämnade de till min familj och Sune, så jag antar att ingen annan var intresserad av att höra av sig till mig under mitt år. Jag ska nog gå under jorden och försvinna =) Jag ska stanna i Boston och aldrig komma hem. Jag ska bara återvända till min familj!!!!
Jag önskar jag inte kände mig så mobbad som nu. På msn är det alltid jag som skriver till folk annars är de alltid tyst. Antar att jag ska sluta logga in då de inte är någon mening längre. Mina "bästa kompisar" är inte inloggade i alla fall så....
Innan jag säger hej då Sverige så måste jag understryka att jag inte är deprimerad eller vill åka hem, är bara besviken antar jag. Allt är kalas med mig annars =)
http://beta.photominds.com/elise
Finns lite bilder på mig där nu, inga snygga men vad förväntade ni er?!
Bilder på mig och barnen...och familjen såklart.
Augustana - Boston
En låt att lyssna på
Kommentarer
Postat av: Anna
Du ÄR saknad! Jag saknar dig! Man är för dålig på att höra av sig bara, tänker att "jag gör det nästa gång"... Jag ska skärpa mig, promise! Puss och kram i massor!
Postat av: Emma
snubblade over din blogg.... jobbar som nanny i Australien.. o jag forstar din kansla helt o fullt.. :) Kram!
Postat av: linda
Men gud, det här var precis som om jag skrivit det själv :S
Sorry att jag kommenterar ett så gammalt inlägg, men jag kunde inte hålla mig :P Hoppas du har det bättre nu!
Trackback