Då var man hemma. Hemma i sitt egna hus där man inte satt sin fot på ett år. Det var en mycket konstigt känsla när man stod på svensk mark igen. Nu sitter jag ute på altanen och kan inte ens förstå att jag varit i Boston i ett år. Allt är mycket konstigt.

Men jag har kommit fram tillsltut, efter mycket krångel. But I must say that I miss the US, and I miss speaking english....

Uppdaterar mer senare då jag kommit till rätta....