Det känns konstigt att säga att man är en föredetta au pair. Men samtidigt känns de skönt att säga att jag inte längre är en au pair. Genom att jag är en föredetta  au pair så har jag avslutat den resa som jag önska jag fortfarande gjorde. Jag önskar att jag fortfarande bodde i Boston och körde runt i BMWn. Jag önskar att jag kunde åka in till Boston en fin heldag och bara gå runt utan några mål eller tidsplaner. Jag önska att jag kunde dra till ett Starbucks efter jobbet och bara sitta och prata med mina kompisar med en chai tea latte. Jag önskar att jag kunde åka till Jon på helgerna och leva livet som en svensk i USA och inte en au pair i USA. Jag önskar att jag fortfarande var där.

Att mina 22 månader har påverkat min syn på livet och världen är det ingen tvekan om. Jag är nästan förvånad över mig själv hur öppen jag blivit mot andra människor. Alla är inte lika, och de gör världen så fantastisk. Men samtidigt kan jag gå runt på gatorna i Sverige och kritisera föräldrar som inte har nog koll på barnen eller låter dem göra saker de inte borde. Jag har blivit en Supernanny som tror sig veta allt om barnuppfostran och hur barn fungerar. Haha.
Ett plus i kanten är att jag nu talat flytande engelska, och de känns som en frihet i sig.

Jag vet att en dag så vill jag återvända till USA, för där kände jag mig fri.