Igår fick jag ett mejl från Au pair-förmedlingen. Har lite saker i min ansökan att kompletera, men snart är jag klar och då bär det iväg.
Jag längtar efter att få åka, att få lämna allt här och få göra något som gör mig stolt och förhoppningsvis andra. Att få lämna allt med Marcs bakom är ett stort plus, beacuse now he's out of my life. He just lost the one only Kristin.

Ibland undrar om jag flyr genom att sticka till USA, men det känns mer som om jag gör det för min egna skull isånt fall. Det känns som om det är ett sätt att lära känna mig själv och att börja mitt liv på ny kula.
Jag ser fram emot att få komma bort och att få göra något som länge varit en dröm. Jag hoppas att detta beslut kan ta mig dit jag vill i mitt liv, att de kan hjälpa  mig nå mina drömmar och mål.

Har tänkt igenom detta med att ta hand om barn i ett helt år, men det e ju som min kontaktperson Nina säger, man kan ha en skitdålig famlj men kan få bästa kompisar och ett år att minnas för livet på kuppen.
Jag ser fram emot att få lämna allt och alla, med glädje nästan t.o.m.

Jag vet inte om Marcus kommer att höra av sig nått, men det återstår att se om han nu är intresserad av mitt liv, nu vet han iaf om mina planer. Nu vet han iaf att jag sticker ifrån honom.

USA, here I come, and I'm looking forward to it.
Ni här i Sverige kanske inte kommer känna igen mig sen när jag kommer hem, men då får ni äntligen träffa den riktiga Kristin, den Kristin som jag vill vara.

Halleluja!