Tiden rinner iväg
Jag tror att jag gått och blivit rädd för hur jag kanske kommer at känna av att komma hem. Sova i sin egna säng, och helt enkelt vara hemma. Jag tror att jag är rädd för att det ska kännas så bra att komma hem, att jag inte vill tillbaka till en av mina barn som spårat ur totalt. Men samtidigt så vet jag att jag vill tillbaka. Jag vet att jag vill spendera sommaren här, och att jag är långt ifrån klar i detta land. Jag vet att jag vill tillbaka till mina vänner och självklart min värdfamilj även om de är som de är just nu. Jag vet att jag vill tillbaka till mitt liv här i Boston, men ändå är jag rädd. Jag är rädd för att känna de jag inte vill känna, hemlängtan för första gången. Men nu är det bara 10 dagar kvar, sen är jag hemma. Och även om jag är lite rädd så känns de underbart att få komma hem, men samtidigt så overkligt då mitt liv är här.
Florida nästa?
Nu har jag börjat planera lite hur mitt sista år här ska se ut. I juni blir de antagligen en långweekend i Florida med en annan svensk au pair. Vi måste bara enas om vart vi vill, Orlando eller Miami. Förutom det så har jag börjat kolla upp lite om en eventuell vecka på västkusten med Suntrek. Men jag har inte bestämt mig ännu om jag vill göra en sådan resa eller inte.
Min sista månad här ska jag försöka ta mig till Virgin Islands för en liten skön semester och sen bila genom Kalifornien. Men jag måste få någon med mig, för sällskap är alltid trevligt.
Något ställe jag missat och som jag borde besöka? Min sista arbetsdag i familjen är den 20 februari 2009, så om det är någon som vill ut och resa med mig efter det, säg till.
Står det i min panna?
Visst är barn alltid lika söta när de kommer med sina frågor men nu börjar de bli lite för väl fokuserat runt mig och en pojkvän att jag börjar känna pressen från barnen och min värdmamma.
SVAR: Jag har varit singel i ungefär 98.3% av mitt liv och klarar mig helt perfekt utan någon. Jag behöver ingen pojkvän och jag letar inte efter någon. Så nu hoppas jag att jag slipper dessa frågor igen.
Time of your life
Den 21 maj 2007 stod jag på Arlanda med väskorna i handen. Det var dags att säga hej då till pappa och hej då till Sverige. Min resa hade börjat...
När planet lyfte hade jag två till svenska tjejer vid min sida, och en av dem var Pernilla Ekelund. Idag, nästan ett år senare, var de dags att säga hej då. Hur säger man hej då till någon som alltid är vid ens sida här i USA? Jag vet att jag träffat en person som kommer vara en vän för livet, och jag är glad att hon satt bredvid mig när vi lämnade Sverige och att det varit vi här borta på andra sidan pölen.
Om 25 dagar är hon hemma I Sverige igen och jag är kvar här i USA utan henne. Kan säga redan nu några minuter efter att hon lämnat mitt hus att de kommer bli tomt utan henne. Tack Pernilla får ett helt fantastiskt au pair-år med dig och jag vet att vi kommer att ha ännu fler minnen att skapa i framtiden.
Här är en låt som är till Pernilla, alla au pairer och andra människor som just nu har the time of your life.
Gonatt
Nu ska vi sova som två små barn inatt. Gonatt!
Shit pommes frites
Jag och Pernilla glider lugnt runt på Target och har sådär allmänt skoj som bara jag och Pernilla kan och när jag tittar upp kommer chocken. Framför mig kommer en Matt Carter gående och jag vänder mig snabbt om och glider in i en sidogång.
Han ser precis likadan ut som han gjorde i augusti då jag senast såg honom, och den där gångstilen fick mig nästan att skratta till. Pernilla kommenterar hur jag räd jag var i ansiktet, och jag andades ut innan vi kunde gå vidare.
Killen ser visserligen bra ut men inget mer. Han får en snarare att tycka illa om amerikanska killar. Men det är lite lustigt hur han helt plötsligt dyker upp framför mig på Target av alla ställen, efter att ha varit "försvunnen" sen i somras...
Boyfriend?
Jag och pojkarna var i garaget och grejade då min äldsta frågade mig:
- Is Rob your boyfriend?
- No no no, he's just a really good friend.
- Do you want a boyfriend?
Vart har min 7-åring fått allt detta ifrån? Hur kommer det sig att han börjar prata om detta? Det är nog med att få svara på frågor från min 5-åring om jag har barn hemma i Sverige och om jag varit gravid. Men när min äldsta börjar prata om pojkvänner och flickvänner, så inser man att han kommit upp i den åldern då tjejer börjar bli intressanta.
För er som inte vet så är Rob den bästa amerikanen som finns, men han skulle aldrig kunne bli min pojkvän.
Go green
Även om USA har lång väg att vandra innan de är där Sverige är just nu så är de minsan på gång.
Jag, au pair?
Tänkte jag skulle presentera innehållet av min väska jag går runt med på dagarna:
- Blöja
- Kamera
- Näsdukar
- Solglasögon
- Solkyddsfaktor 55
- Antibakteriell handlotion
- Mobiltelefon
- Våtservetter
- Nycklar
- iPod
- Plåster
- Plånbok
- Snack till Harry
Undrar nästan om det är lite au pair-varning på min väska. Men man måste ju alltid vara förberedd. Jag är nästan mer organiserad än min värdmamma, så det är väll ett plus i kanten.
Hot hot
Imorgon ska de tydligen bli 26 grader varmt så man kanske ska inviga lite nya sommarkläder.
Ännu en dag är över, och jag ber att veckan snart är över så att skollovet snart är slut. Jag vill ha helg nu. Jag vill att de ska vara fredag och att Pernilla ska komma hit.
Inatt kommer jag att sova som en bebis för att jag är helt slut just nu efter en hel dag med 3 barn som verkligen är överallt.
17 dagar kvar!
Supernanny
Jag känner mig som Supernanny just nu som bara står och tittar på hur de gör misstag efter misstag och vet att problem är långt från löst, och snarare förvärras. Men den enda skillnanden mellan mig och Supernanny just nu är att hon kan komma in och säga vad hon vill och vända huset upp och ned för att fixa till det, medans jag inte kan säga till mina chefer att de gör fel, att de är dåliga föräldrar.
Jag visste inte att jag kunde såhär mycket om barn och deras beteende innan, men just nu är jag nästan förvånad över hur jag tänker som Supernanny och vet hur man ska få honom att bete sig igen.
Jag kan inte göra samma sak som mina värdföräldrar redan har gjort, ge upp. Ska jag ringa Supernanny?
Nu ska jag hur som helt rymma för en stund, för jag pallar inte detta.
Sommarshopping
Underbara Boston börjar bli grön, och blommorna börjar slå ut i blom. Parken var proppfull med folk som spelade baseball, låg och solade, hade picknick eller bara allmänt hade det mysigt i solen. Man hörde musik och det var fullt med liv. När vi kom fram till Newbury street var de dags att trängas bland folket. Uteserveringar hade öppnat och det var folk överallt. Även om det var lite kalla vindar ibland så värmde solen sådär vårigt.
Älskade Newbury street
Nu längtar jag till att få börja använda mina nya sommarkläder jag köpt. Man har redan fått lite färg av solen, och som jag tidigare nämnt så har håret börjat bli ljusare.
Nästa helg är det Boston som gäller igen för då har jag finbesök av Pernilla som vill säga hej då till den underbara staden innan hon åker hem till Sverige. Och sen på söndag är det dags för mig att säga hej då till henne, för de kommer bli min sista gång jag ser henne på jätte jätte länge. Min Pernilla åker hem i Maj. Men får jag som jag vill så kommer hon att komma tillbaka till mig snart igen.
Om 19 dagar landar jag på Arlanda!
Kärlek
Den var den bästa kramen jag fått på jättelänge - det var kärlek.
Blond, blondare, blondast
Kanske ska börja använda min coola FBI-keps så att håret inte bleks lika mycket. Men jag vet att de inte kommer hjälpa för mitt hår kommer hur som helst att bli ljusare och ljusare...
Soldag
Ska ta en härligt promenad till posten snart, i solen, och bara njuta. Sol, sol, sol!
Imorgon blir det Boston med de svenska flickorna från helgen, och då blir de ännu mer sol!
Roliga amerikaner
Det finns alldeles för många andra möjligheter till att bidra till miljön än att bara bli vegetarian.
Respekt
Vet inte hur det är i alla andra delstater, men i denna delstat kör man som man vill. Och oavsett om lagen säger att man måste stanna vid övergångsställen, så verkar ingen bry sig.
Så ett tips till alla som är ute och går i USA och har problem att komma över vägen för inte en bil stannar - gå med barnvagn. Idag tog jag en jättelång och skön promenad med Harry och det är nästan komiskt hur bilar nästan tvärnitar när man ska gå över vägen. Barnvagnen är respekt och ingen vågar passera en när man kommer där med ett barn.
Imorgon funderar jag på att kanske ta en till promenad med pojken då det ska vara sådär jättefint och vårigt igen. Sen måste jag fundera ut vad man kan göra med en 18 månaders pojke som är roligt för oss båda. Jag har fått fria händer att ta med honom vart jag vill när de andra pojkarna är i skolan, men det är inte så lätt att ta med en liten Harry överallt.
The Naval Ball 2008
Vi anlände till Annapolis, MD vid 7:30 i lördags kväll. Vi körde in genom grinden till Naval Academy och med öppna munnar körde vi igen skolområdet. Jag har aldrig tidigare vetat att US Navy har så mycket pengar, men detta ställe var helt otroligt stort och fint. Vi körde till och med förbi en stor lastbil som det stod Navy Football på. Vi körde förbi planer efter planer och stora fina byggnader efter varandra. Det bara skrek pengar om området.
Kolla in en bild på hela Naval Academy-området här.
När vi efter några minuter äntligen kom fram till byggnaden där balen skulle hållas, såg vi en massa killar i vita uniformer som står utanför. Vi kliver av bussarna och går in...
När vi kommer i den gigantiska "basketarenan" är det som att man blir slagen i ansiktet av något väldigt amerikanskt. Precis som på high school-filmer har de dekorerat och gjort hallen jättefin och på golvet står en scen. Efter en liten "invigning/cermoni" med stora flaggor, tal och dansuppträdanden börjar balen på riktigt och ett cover-band kommer ut på scenen. Det var hur bra som helst, och de lät verkligen som om Justin och Michael Jackson var på balen.
Navy-killar och US Navy:
Jag satt och pratade med två navy-killar och passade på att fråga ut dem om allt. De berättade att de tjänar 100 dollar i månaden efter att deras uniformer, klippningar och annat var betalat. Och varje gång de lämnar området måste de ha på sig sina uniformer. De måste vara inne på sina rum en speciell tid varje kväll, beroende på vilket år du går. Sen, såklart, finns det en salong inne på området där de måste klippa sig 2 ggr i månaden. Massa onödig och intressant fakta. Men när de kom till hur mycket pengar US Navy har så höll de med om vad jag sa. En av killarna berättade att en av alla seglarbåtar de har är värd 400 000 dollar, och då kan jag tillägga att deras hamn var fullproppad med en massa båtar.
I slutet kom en, förlåt mig, korkad kille fram till mig. Först började han nästan småskryta om att han varit i 9 länder, och jag kände att de var väll inte så många då man själv varit i över 15 länder. Efter att jag nämnt att de inte är så många europeier/svenskar som gillar USA så mycket pga Bush och annat började han rulla på. Han har tydligen varit soldat i Irak innan han kom till Naval Academy, och började prata om hur mellanöstern är framtiden och hur bra människorna är där. Han snackade om hur bra Bush var en jättebra persident och hur alla missuppfattat honom (för han har såklart träffat honom) och att de gör en massa bra saker i Irak. Jag stod där bara och gapa. Visste inte vad jag skulle säga, för jag prata med en kille som blivit skjuten i huvudet och sprängd två gånger, och älskade mellanöstern. Var det något språk han skulle lära sig så var det arabiska. Det var en mycket speciellt kille kan jag säga och när han frågade om han fick se mig igen vände jag på klacken och gick.
Jag borde ha förstått innan att USA lägger ned mycket pengar på deras försvar, men jag trodde aldrig att de var såhär mycket pengar. Och killarna tror att det är så fräna när de går runt i deras uniformer, men de enda de utstrålar är en efterhängsen typ som inte varit nära tjejer på över ett år.
Det var en sjukt roligt upplevelse, och jag hade grymt roligt sällskap vilket gjorde de hela så mycket roligare. Jag träffade några roliga typer och fick faktiskt lära mig en del. En skitroligt bal som jag gärna skulle vilja gå på nästa år igen, för de är verkligen ett minne för livet.
En liten film om/från US Navy. Ni kanske ser alla pengar de har bara genom denna lilla film...
Vår
Över 15 grader varmt och sol hela veckan. På fredag ska de bli 20 grader, så nu är våren här på riktigt.
I'm hooked!
Jag har hittat en ny godsak som jag inte kan sluta äta. Precis som texten säger så äter man....och äter...och äter... Så nu är det Chai Tea Latte och Popcorn Indiana som gäller för mig.
Helgen schema
Igårkväll kom jag hem från en underbar helg i Washington DC med en massa galenskap och roliga människor. Tänkte lägga upp schemat från helgen så ni har lite koll på vad jag gjorde där.
Fredag 11 April:
2:00 Kom fram till Riverside station i Newton, MA där bussen avgick
2:40 Efter mycket besvär med passagerare och annat lämnade äntligen de två bussarna Boston mot Washington DC
00:30 Anlände vi till hotellet i Washington DC och alla skyndade sig in på sina rum för att få sova i riktiga sängar och inte i en obekväm buss.
Lördagen 12 April:
7:30 Klockan ringde inne på vårat rum och de flesta började göra sig iordning...
8:00 Insåg jag att jag fick lov att hoppa upp ur sängen
9:00 Efter en god frukost på Starbucks slängde vi oss alla i de två bussarna och påbörjade vår tur genom Washington DC.
12:30 Efter att ha sett nästan alla "viktiga" platser man kan se i DC var de dags för lunch och shopping. Hann dock bara med en affär sen tog tiden slut.
3:30 Började vi dra oss tillbaka till hotellrummet för att göra oss redo för balen.
4:00 Var alla flickor i full gång med att göra sig balsnygg.
6:00 Var vi klara och började traska ned mot lobbyn och bussarna
6:30 Då alla (äntligen) kommit på rätt bussar så bar det iväg mot Annapolis, MD och the Naval Ball 2008.
7:30 Var ni äntligen framme och alla två bussar fulla med tjejer från hela världen invaderar balen och alla navy-killar
11:45 Sista dansen. Jag och Sofie'orna hade vår sista dans upp på läktaren. En galen barfotadans till Highway to Hell med AC/DC
12:00 Bussen lämnade Annapolis och the Naval Ball
Söndag 13 April:
8:00 Klockan ringde och de var dags att gå upp igen
9:15 Efter en frukost på Dunkin Donuts och Starbucks lämnade vi lobbyn för en trevlig promenad mot Vita huset.
10:00 Började vi sakta gå tillbaka mot hotellet men fastnade på lite olika ställen, och sen var det dags att köpa mat för bussresan.
12:00 Packade och klara, och vi hoppade på bussarna hem mot Boston igen
9:15 Var vi hemma i Boston igen.
Under resans gång har jag varit i 7 delstater. Massachusetts, Connecticut, New York, New Jersey, Delaware, Maryland och Virginia, och sen Washington DC, men de räknas ju inte som en delstat.
Såg många buskar där, men ingen Bush. Vi var 7 svenskar tjejer på bussen och det var sjukt roligt. Tänkte jag skulle berätta lite om balen i ett senare inlägg, för de var verkligen resans höjdpunkt.
Hemma
Tänkte börja med ett inlägg som måste ligga under kategorin Dagens citat från helgen.
Vi satt på bussen idag påväg hem till Boston och småpratade om Steven Tyler, som nämnligen bor här i Boston och hans stora mun. Martina som satt framför mig tror jag satt och smögfantiserade om honom då hon ställer frågan
- Undrar hur det är kyssa honom?
Och efter en kort paus säger hon med en mjuk och nästan sensuell röst
- Det måste va underbart!
Here I come...
Då bär det av till Washington DC. Jonna kommer snart och hämtar mig och sen är vi påväg.
Så nu tar bloggen lite semester. Hoppas ni har en toppenhelg var ni än är. Jag kommer att ha en kanonhelg!
Övergiven...
Fick ett sms idag av min kära vän Rob.
Bad news. Do you want both Alicia tickets? I might have to work another show that night. I'm pretty bummed.
Så där stod jag med en biljett till Alicia Keys men ingen att gå med. Ska man då köpa den andra biljetten också och försöka ragga upp någon som vill gå med en eller hur skulle jag gör?
Träffa Steph och Rob idag på Starbucks. Jag satt och småsnyfta för att min Alicia-partner dumbat mig, men jag visste hur gärna han ville gå, men att jobbet var viktigare. Då sken Steph upp som en sol och sa att hon gärna ville gå med mig.
Promblemet är alltså löst efter 1 timma. Alicia Keys, here I come!
Boston Accent
Man har en rolig accent i denna del av landet, och de hörs på detta klipp.
Fråga än nu hur många som tycker att den är roligt förutom jag och Pernilla? Den är underbar!
Här kan ni höra hur man låter i Boston:
Mycket nöje!
Dagen före
Solen skiner för fullt och det är redan 16 grader varmt och då är klockan starx efter 10 på morgonen. Barnen är i skolan och de kommer nog bli en hyffsat bra dag. Men det är tyvärr mycket som ska göras idag. Förutom att jobba måste jag göra mig redo för Washington DC, och packa väskan. Jag måste se till att jag se någolunda balig ut inför balen på lördag. Jag måste inhandla det sista, och hinna ta kort på Steph som hon ska skicka till någon i Nya Zeeland. Vet just nu inte hur jag ska hinna med allt, men det löser sig. Egentligen måste jag köra till Cambridge och lämna tillbaka en jacka, men jag tror ärligt inte att jag hinner, så det får bli min måndags-göra.
Jag har saker att göra inför min resa hem till Sverige i maj. Visum som ska skrivas under, saker som ska köpas och biljetter som ska skrivas ut. Nu är det bara 29 dagar kvar. Tänk va tiden går snabbt när man har roligt.
Drömde att Courtney kom tillbaka inatt. Måste säga att det var en underbar känsla.
En promenad i USA
Jag tog en promenad efter att jag slutat jobba och hade Alicia Keys sjungades i mina öron. Alla möjliga tankar började fara runt i mitt huvud, allt mellan himmel och jord. En sak var hur man aldrig kan lita på att amerikaner verkligen stannar vid ett övergångsställe även om man har börjar korsa gatan.
Jag gick förbi pojkarnas jujistu-hall och svängde in för att få rätt läxa till Max. Där stod man och inser hur dum man är som gillar att småflörta med en av deras tränare, men att man inte vill något mer. Man vill bara ha det där ögongodiset varje gång man är där men inte hans telefonnummer.
Courtney som åkte hem till Australien i mars har insett hur inget var som hon trodde att de skulle vara när hon kom hem. Hennes liv hemma var som de var när hon lämnade, men hon vill inte "fly" igen. Jag önskar att hon kom tillbaka, men det kommer nog inte hända.
Med Alicia Keys sjungandes i sina öron börjar tankarna fara runt alldeles för mycket i skallen. Men nu är det dags för mig att bli frisk så att jag kan klara av helgen och nästa veckas ögongodis.
Bensinen
Bensinen är inte alls dyr, den är billig. Den kostar dubbel så mycket i Sverige, och inte fasen klagar lika många i Sverige som de gör här nu. Och om det nu är så dyrt att köra bil i detta land, varför ska då alla så jäkla stora bilar som drar sjukt mycket bensin?
Min Volvo V70 är stor i Sverige. Men här är den nästan liten då det är vanligt att bli inklämd mellan två gigantiska bilar på en parkeringplats att man inte ser ett skit när man backar ut. Varför ska alla bilar vara så sjukt stora i detta land? De chockar mig inte längre när jag ser dessa gigantiska bilar, snarare gör det mig arg.
Jag körde 70 mil för någon helg sedan och betalade endast 350 kr. Men alla amerikaner tyckte de var dyrt... Det kanske är dags för USA att inse att bensin borde vara dyrt, eller dyrare än förr, speciellt för miljön.
Sliten
Hur bra mår man egentligen om man somnar kl 7:30 på kvällen? Jag mår hur som helst lite bättre i huvudet, men näsan blir tjockare och tjockare. Kl 8 låg jag i sängen med borstade tänder och redo att sova för natten.
Imorgon är det onsdag och har ännu en 10-timmar dag framför mig. På fredag sitter jag på bussen mot Washington så nu måste jag hitta på något trolleri som gör att min förkylning försvinner på en gång.
De enda jag kan blogga om just nu är om hur dåligt jag mår så om ni vill ha roligare inlägg får ni börja trolla.
Förkylning, gå och lägg dig
Idag har jag alla tre barnen hemma för att det är sjuka. Eller jag tror dock inte att min mellersta är sjuk men av någon anledning är han inte i skolan. Så det blir en hård dag. Men eftersom att det är hemma så ska jag tvinga dem vila. Hihi
Idag blir en hård dag, men den kan även bli intressant.
Ikväll ska jag kanske träffa Stephs Marine, så vi får se om han är så underbar som han låter. Och så ska mormor komma och hälpa till idag då jag tyvärr inte kan vara på två platser samtidigt. Intressant dag som sagt.
Så nu måste min förkylning dra, för jag gillar den inte.
Drömmer mig bort
My so-called life, eller Mitt såkallade liv som den heter på svenska, är en helt underbar serie. Jag har skrivit om den förut, och nu skriver jag om den igen.
Sitter på youtube och kollar på massa småklipp från serien och drömmer mig bort. Den är magisk, den är bäst, den är helt enkelt underbar och även om det 14 år gammal så håller den ännu måttet. Den är kullt.
Jordan och Angela gör mig kär.
Nära...
Idag skickade min kära pappa min e-biljett inför min semester i Sverige. Så nu börjar de pirra lite i magen och det är inte långt kvar. Snart lyfter flyget och jag är påväg till Sverige. Det känns underbart att komma hem i en vecka, samtidigt som det känns konstigt och läskigt. Jag vet inte hur jag ska reagera av att vara hemma i Sverige igen. Kommer jag att sakna USA eller kommer jag ångra att jag förlängt? Kommer min vecka hemma att vara så underbar som jag hoppas på eller kommer jag känna mig vilsen?
Nu på fredag åker jag som sagt till Washington DC, helgen efter de ska Steph vara ensam hemma och verkar ha planer, plus att det blir en söndag inne i Boston igen. Helgen efter det vill Pernilla till NYC, och sen är det bara en helg till innan planet lyfter. Tiden kommer att springa förbi, och snart står jag där på Arlanda.
Nu är det dags att sova för imorgon börjar ännu en galen vecka som au pair i Boston.
Boston en söndag
Måste säga att Boston är lika underbar även om det regnar, som det tyvärr gjorde idag. Nya butiker har öppnats, och jag har köpt två nya sommarklänningar. Drack två supergoda chai tea latte och den största grejen av allt var att jag inte ens gick in i Guess-butiken som jag passerade två gånger. Känns väldigt bra.
Mitt schema för veckan har drastiskt ändrats då en bekants pappa gick bort i helgen och det är begravning på g, plus att min äldsta fick öroninflammation idag. Så denna vecka kommer bli mycket intressant, men jag tror att den kommer rulla på väldigt snabbt.
På fredag kl 2:30 lämnar jag Boston och åker mot Washington DC där jag ska få se vita huset och gå på en bal. Så med andra ord ska det bli en väldigt intressant vecka, och jag ser faktiskt fram emot den.
Nu ska jag gå och prova mina otroligt underbara sommarklänningar!
Jag provade klänningarna och upptäckte att ena stinker cigarettrök. Eftersom att jag inte sniffar på kläderna i butiken så upptäckte jag tyvärr det inte förrens jag kom hem. Så nu vill jag inte ha den längre...
Aaaaah
Det var en äcklig spindel som ville in i mitt rum för ca 30 minuter sen, så jag stängde dörren. Men nu måste jag gå ut så jag hoppas verkligen inte att han står kvar där och väntar på mig...
Äntligen
Det tog mig säkert 2 timmar att somna igår kväll. Jag låg i sängen och grubblade och grubblade. Gjorde mig ännu mer orolig och rädd av allt tänkande, men till slut lyckades jag somna.
Jag vaknade kl 6:30 av att ett okänt nummer ringde till min svenska mobil. Eftersom att jag inte visste vem det var svarade jag inte och hoppade tillbaka ned i sängen. Sen ringde klockan på riktigt och det var dags att gå upp.
Äntligen kan jag slappna av. Nu slipper jag tänka på det, för nu är det avklarat. Det är en enorm lättnad och det kommer förhoppningsvis bli en riktigt bra helg då denna dag började jättebra.
Jag klarade det, äntligen!
Boston
Har nyss kollat klart på filmen Fever Pitch som handlar om ett Red Sox fan. Måste säga att jag älskar denna stad. Jag kommer att tvinga alla mina vänner och familj att se denna film, då den är så mycket Boston att de gör mig lycklig.
Imorgon är det en stor dag för mig, så önska mig lycka till. Jag kommer att behöva det!
Fredag och 10 timmar med barnen
Jag har barnen i 10 timmar idag, och kommer inte att lämna huset. Jag måste alltså hålla min 5-åriga pojke sysselsatt under större delen av dagen annars får han sina utbrott han fått varje dag denna vecka. Igår tvättade jag en tvätt men lämnade resten så att vi kunde göra det idag. Eftersom att min värdpappa jobbar hemifrån idag tyckte han väll att han måste tvätta, och där sprack min plan för dagen.
Om jag håller mig sysselsatt och han hjälper till så brukar jag komma undan en arg 5-åring, men om det är tvärtom så spricker han snabbt.
Nu håller jag tummarna för att de inte tagit hand om disken också.
Rackarns
As time passes by...
Sitter här och kollar upp vad gamla klasskompisar har för sig, och inser snabbt hur många som är ute och ser världen. Vissa är borta i månader och bara lever livet och på något sätt blir jag lite avundsjuk. Jag har varit här i över 10 månader nu, och ser det inte som en resa längre. Jag lever i USA nu och känner mig inte som en turist. Min resa har blivit vardag, och känns inte längre som att jag är i detta land. Hur mycket jag än trivs och älskar att leva här, känns de nästan töntigt att säga att jag bor i USA när andra är så häftiga och reser jorden runt.
När jag kommer hem till Sverige har jag varit bott i USA i 21 månader. Jag känner redan att detta är det bästa jag någonsin gjort, och att jag lärt mig så sjukt mycket. Jag vet att mina 21 månader i USA kommer följa med mig hela mitt liv. Men är det lika häftigt som att resa jorden runt?
Robyn
Sitter här och kollar in Aftonbladet och läser en artikel om Robyn vs Britney Spears. Det står att Robyn är påväg mot ett genombrott i USA, och såklart blir jag då nyfiken om hon ska till Boston.
Tisdagen den 29 April kommer hon till the Paradise i Boston, samma ställe som José Gonzalez varit tidigare.
Om det är någon som är intresserad att se henne så säg till.
Robyns hemsida
Våren är kommen
Äntligen kan jag säga att våren är här. Igår var det molnigt och 17 grader, och imorgon väntar en stor sol och 14 grader. Men framöver så kommer värmen hålla sig runt 10 grader, vilken fortfarande är vår för mig.
Nu väntar jag bara på den underbara sommaren här i Boston. Nu väntar jag på att kunna fika på Newbury Street och sitta i Boston Common och suga i sig den varma solen. Nu längtar jag efter värme, och sommaren på stranden.
Våren är här!
Alicia
Idag fick jag smset jag väntat på länge nu, Got the Alicia tickets now.
Så nu kan jag med stolthet säga att jag ska se Alicia Keys i Boston den 11 Juni 2008. För andra gången i mitt liv ska jag få njuta av att både se och höra henne live och jag vet att det kommer bli grymt.
Nu måste jag bara betala för biljetten, och sen är den min!
Helgen som varit, del 2
Är det något som sett filmen Studio 54? Någon som minns den gamla damen som faller ihop på dansgolvet i slutet på filmen?
I fredags gick jag och tre andra au pairer ut i Boston. Vi hamnade på ett ställe där det kryllande av jobbiga amerikanska seglare. Dom såg lite ut som Håkan Hellström med sina kläder och mössor. Kan inte påstå att dom fick en massa tjejer för att de såg ut, snarare tvärtom. Hur som helst, dessa killar var antingen jättetrevliga eller jättedryga. Det var vissa som bjöd på drinkar och shots och andra som snarare tog tjejernas drinkar.
Helt plötsligt märker man hur det blir ett hål mitt på dansgolvet, och en folksamling bildas. På golvet ligger en av dessa seglarkillar på mage, och inte många förstår vad som hänt. Folk rusar fram för att hjälpa honom, och när de vänder på honom för att se vad som hänt, ser man hur golvet är fullt med blod. En som jobbade där började skrika Cut the music, call 911 och folk runt om blir nästan helt skräckslagna. Killen ligger fortfarande på mage på golvet, helt livlös, och folk börjar ta upp deras mobiltelefoner och ringer 911. Efter ca 5 minuter kommer en polis till dansgolvet lyser med en ficklampa och sedan bär det ut honom därifrån.
Killen ska alltså ha ramlat handlöst från en upphöjnad och slagit i huvudet med en väldig kraft. Jag vet inte om det kom någon ambulans och hämta honom, eller vad som hände, men killen var medvetslös i minuter med huvudet rakt ned i golvet.
Om det är någon som sett Studio 54 och minns när den gamla damen faller ihop på dansgolvet, förstår vad jag menar när hela stället stannade upp, musiken tystades och någon skriker Call 911. Och där ligger hon på golvet, med ansiktet nedåt...
Vi såg aldrig de där seglarna efter det.
Helgen som varit, del 1
Äntligen fungerar bloggen igen...
I lördags tog jag bilen och körde upp till Burlington, Vermont för att hälsa på Pernilla.
Jag startade min lilla resa från Woburn, Massachusetts, som ligger alldeles utanför Boston. Jag körde sedan vidare norrut, genom New Hampshire för att sedan landa i Vermont. Körde bara på motorvägar hela tiden, vilket på något sätt var väldigt skönt. Ju längre norr jag kom desto saktare körde folk, och det var mindre trafik.
Men jag måste säga att det var mycket vackert. De sista 2 timmarna jag körde såg jag knappt några hus utan bara fin natur med alla berg.
Efter 3 timmar var jag framme i Burlington, som ligger ca 1 timma ifrån Kanadas gräns, och jag hittade fram till Pernillas hus på en gång. Bilfärden gick hur bra som helst, utan några som helst problem. För det ca 70 milen jag körde till och från Pernilla betalade jag ca 350 kr för bensin. Och då kan jag tillägga att just nu är bensinen jättedyr här, och alla klagar och klagar. Själv tyckte jag att det var billigt.
Min helg hos Pernilla var underbar. En väldigt onyttig helg, men samtidigt jätte lugn och skön.