Jag kollade på klockan och den var efter 19:30, men ännu ingen värdpappa som "bytt av" mig. På gatan utanför huset ser jag Stephs bil, och jag känner hur jag blir mer och mer stressad. 5 minuter efter att jag slutat jobba kommer Stefan, och jag springer fort upp på mitt rum och byter väska och gör mig redo för kvällen. Ut genom dörren, och ned för trappen. Men de gick nog lite för fort för mig. När foten nuddar marken, kliver jag snett och rasar ned på marker med en jättekraft. Jag visste att Steph satt i bilen och väntade på mig, men jag insåg att de skulle ta mig ett tag att mig upp på fötterna igen, så jag letade efter min mobil i väskan och ringde henne och sa att jag satt på gräsmattan och behövde hjälp. Men lite hjälp var jag inne i hennes bil påväg mot Harvard Square.

Nu ligger jag i sängen med svullen fot och tycker synd om mig själv. Jag vet att jag tänkte att det inte var så farligt, när jag satt där på marken, och att de bara var att gå bort smärtan. Och de var vad jag gjorde i Cambridge. Men nu har jag nå så sjukt ont i foten att de ska bli intressant hur de känns när jag vaknar upp imorgon.

Nu ska jag sova, och vila min fot. Fick mig nog en rejäl stukning, men jag har varit med om värre smärta. Känner mig nå så sjukt klumbig som lyckades att ramla. Och nu när jag kan erkänna att det gör sjukt ont, så tycker jag synd om mig själv. Inte lätt att vara liten.