En kall och blåsig dag i Kista kan ge vackra bilder. Nya Scandic-hotellet Victoria Tower i Kista fastnade på min lins.

Efter att konferensgästerna avnjutit sitt eftermiddagsfika här på slottet kan man mötas av denna härliga bild - ett bord fullt med kakor och bakelser. Då står man där med händerna bakom ryggen och kämpar för att inte ta en liten stackare som ändå kommer att bli slängd om den inte äts. Frågan är då om man ska offra sig? Det blir speciellt svårt när man vet att de gjort dessa för hand (våra duktiga kockar här på Hesselby Slott) och kommer att hamna i soporna om ingen äger upp dem.

Det hela slutade med att jag tog en servett och började bygga ett berg av dessa himmelska sakerna i min hand. Och ja, jag åt en kaka, två cheesecakes och en toskaruta. Med lite smått dåligt samvete sätter jag mig ned vid datorn och fortsätter att jobba.

Jag känner kärlek, men jag kan inte säga det högt. Vad skulle hända om jag en dag ställde mig upp och skrek ut vad jag känner? Om jag visade hela världen, istället för att vara rädd för att säga ordet kärlek? Jag känner en massa kärlek, men jag kan inte ge bort den. Istället måste jag hålla masken så att jag inte förstör något.

Sitter och kollar på mitt schema och önskar just nu att jag inte vaknar upp imorgon bitti. Aldrig tidigare har jag känt att jag vill fly så starkt som jag känner idag.

Jag ser inte längre fram emot sommaren... Jag orkar inte med detta längre, jag vill inte vara en slav längre. Just nu orkar jag inte vakna upp imorgon bitti. Jag bara önskar att mina föräldrar kom och hämta mig, och tog mig tillbaka till Sverige.

Jag är så sjukt frustrerad just nu att jag bara vill skrika rakt ut! Vart ska mitt privatliv få plats på schemat?

Jag är så full i kärlek nu att jag tror att jag kommer att explodera snart. Jag har så mycket kärlek inuti mig att jag inte kan hålla det inne längre. Jag är redo att hitta någon att ge all min kärlek till, men jag vet inte om kärleken är redo för mig.

Nu de senaste dagarna har jag börjat känna mig lite annorlunda. Att jag inte är som alla andra. Men jag antar att det båda är på gott och på ont. Jag tror inte att jag är som alla andra tjejer, men jag säger inte att jag är bättre än alla tjejer. Hade jag nu varit annorlunda på ett så bra sätt så hade jag antaligen haft någon som uppvaktade mig, men så är inte fallet.

Vad jag vet är att jag har en mycket bra vän, men jag är rädd för att vi kommer att tappa varandra ju längre tiden går. Det finns inte många som kan få mig att känna mig så avslappnad och känna mig som mig själv, och jag vill inte förlora det. Jag vill att vi ska vara en del av varandras liv, och alltid finnas där i vått och torrt, men jag är rädd att de inte kommer att funka.

Tillhör jag bara historien och inte framtiden? Är jag för annorlunda att jag kommer bli ett minne blott? Vissa vänner har man för livet, och andra kommer och går. Snälla, stanna livet ut! Bli gammal med mig.

Idag dök du upp i mina tankar igen. Du fick mig nästan att fälla en tår, men jag kämpade att hålla ett leende på läpparna då jag inte var ensam i rummet. Du är en del av min barndom, och kommer alltid att vara en del av mitt liv genom mina minnen av dig.

I sommar hade du fyllt 22 år, och det är då 4 år sedan du kämpade för ditt liv men förlorade kampen.
Jag kommer aldrig att glömma dig, Jesper Danielsson.

Kan det vara så att jag har vuxit förbi mina vänner hemma i Sverige?
Jag ser ut som en 19-åring och känner mig som en 23-åring. Jag tänker på ett helt nytt sätt och ser på min framtid på ett helt nytt sätt. Jag känner mig lite som en ny människa, men hur är det för alla hemma i Sverige? Kommer jag att komma hem och se att alla andra är på samma ställe i livet som jag lämnade dem? Kommer jag att känna mig vilsen när jag kommer hem, eller kommer jag att känna mig hemma igen?

Jag känner mig inte vilsen här, utan jag känner mig snarare fri. Men just nu tvivlar jag på att min drömprins finns där hemma i Sverige och väntar på mig. Har jag vuxit 5 centimeter under mina 10 månader i USA? Kommer jag någonsin att komma hem igen?