Livet på en pinne

Nu har min grabb i USA tydligen gjort en musikvideo till en av hans bands låtar, bandet Keep me conscious. Rob träffade jag under min tid i USA och han blev som en storebror till mig. Många fina minnen har man samlat på sig. Så titta och njut. Rob är trummisen.

Jag gör mig redo för ett fint rum. För om en vecka så är det dags att få nya väggar. I fem dagar kommer jag att få bo hos min syster då mitt rum kommer vara ett enda stort kaos av möbler i mitten på rummet och ett badrum fullproppat med saker. Sen när jag återvänder kommer jag ha fina vita väggar istället för dessa fula gula väggarna som har skruvar, hål maskeringstejp och annat överallt. Väggarna här är minst sagt ocharmiga just nu men finare ska det bli. Lovar att ta kort, före och efter, så att ni alla kan se.

Men nu ska jag fortsätta att plugga så att jag klarar tentan på onsdag.

 

Nu närmar sig Halloween och Thanksgiving och då börjar den lilla amerikanen i mig att krypa fram. Snart börjar säkert Dunkin Donuts att sälja de gudomliga pumpkin muffins som man lätt sätter i sig på en sekund om man så måste. Snart börjar säkert min gamla värdmamma baka pumpkin bread som man kan sitta och mumsa på när man blir lite småhungrig. Snart är det proppfullt med människor i Salem, Massachusetts för att fira Halloween. Och snart är det dags med Thanksgiving dinner och allt som hör där till.

Hösten i Boston var enormt mysigt och vacker, och jag önska att jag var där för att uppleva den igen. Jag fått har fått njuta av tre sommrar i Boston, men bara två höstar, vintrar och vårar. Känns som att jag missar något nu.

Snart drar kylan in över landet och jag kommer att sitta på mitt rum med ljus tända och mysa i en filt. Måste erkänna att hösten är ganska mysig så länge den inte regnar bort.

Det är ingen nyhet att jag är en liten wannabe amerikan. Eller wannabe är väll kanske fel ord, men USA är mitt andra hem och jag kommer alltid att vara förälskad i landet. Vissa dagar tänker jag inte alls på landet på andra sidan pölen, och andra dagar finns det ingenting annat för mig. Om någon säger namnet Boston blir jag lycklig och tar åt mig likamycket som om någon skulle säga Falun, staden där jag spenderat 20 år av mitt liv.

Idag har jag en USA-dag. En sån där dag då jag önska att jag var i Boston istället. Idag önskar jag att jag körde på I-95 (highway) och lyssnade på Kiss108 på radion. Idag önskar jag att jag var påväg till Salem och Swampscott och stannar på Stop&Shop på vägen för att köpa lite Ben&Jerry-glass. Idag önskar jag att jag var omringad av underbara amerikaner, en strålande sol och en underbar östkust. Idag önskar jag att jag var en amerikan.

Jag kommer alltid att vara en stolt svensk och kommer aldrig att snacka skit om mitt land, snarare tvärtom. Men jag kommer alltid att ha ett andra hem i mitt hjärta, a home sweet home.

Hittade en liten film som är gjord i undervisande syfte i Storbritanien med budskapet att inte sms'a när man kör.

Då var man en student. Tror nog att titeln kan passa mig väldigt bra. Det är mycket roligt att flytta till en okänd stad, lite spänning i livet. Nu är det nollning i två veckor, så jag måste gå runt med ett lila "pannband" hela tiden, annars får jag en fet nolla i pannan.

Kalmar är jättemysigt. En liten fin stad med en massa studenter. Jag bor i centrum, i ett rum på 18 kvadrat och delar ett kök med 10 pers. Ska nog kunna fixa det i ett år i alla fall.

Idag börjar skolan på riktigt, min första föreläsning. Wish me luck!