Livet på en pinne

Nu händer de alldelse för mycket i mitt liv. Nu har jag massa datum framför mig och en massa papper att fylla i, och tusen saker att hinna göra innan den 21 Maj. Börjar känna av att jag ska lämna Sverige snart, känns överallt...

Elise berättade att Max är lite orolig över att jag kommer till dem. Han vet inte vad det innebär med att ha en från ett annat land som bor hos dem. Han har berättat för mig om sitt lamm (Lamby)och skrev i det senaste mejlet:
Lamby doesn't know yet if he likes you but I think he will. I think the first time he sees you he might run off and hide in my blanket. but I'll help him feel more comfortable.

Hur förklarar man för två pojkar vem man är och vad man ska göra hos dem? Får se vad de säger när jag kommer då. För nu är de inte alls långt kvar.

Kommer sakna dagiset jättemycket när jag åker. Kommer sakna alla mina kompisar som är helt underbara. Kommer sakna alla barnen, deras röster och deras sätt att vara helt underbara. Jag önska jag kunde ta med mig alla barnen till USA, men de går ju inte.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till länge, men jag längtar efter att få åka, men samtidigt så kommer jag ha svårt för att släppa alla här, familjen och dem på dagis t.ex. Jag vet att det är något jag måste göra, så jag åker.
Ni kan alltid hitta mig här eller på msn, eller t.o.m på mitt nummer (bara SMS). Jag försvinnner inte helt. Men jag kommer sakna vissa väldigt mycket, och ni vet vilka ni är.

Älska!

Jag vet inte någon någonsin kommer att förstå...
Att jag är singel har väll inget missat....men de stör mig så när folk säger att jag med mitt utseende kan få killar eller liknande.
Kan någon då förklara för mig varför jag inte har en kille? Varför alla killar sticker? Varför jag inte lyckats hållt kvar en kille i mer än 3 månader? Ibland känns det bara som att man är söt och snygg och bla bla bla, men man inte är girlfriend material. Att killarna inte kan se något annat, eller att de bara inte kan bli kära i mig. Jag kanske bara har de yttre, men saknar det där lilla extra....

De stör mig så när någon påpekar ens utseende, för jag vet att den personen ändå bara ser mig som en tjej med utseende och inte som något mer... Jag har haft två förhållanden, ena varade i ca 3 månader (till och från) och de andra i knappt 2 månader. De killar jag träffar ser mig bara som någon de kan ha sex med, men jag är ju inte en sån. Kan inte någon förstå att jag inte är den tjejen. Jag vill ha någon som vill ha mig, som vill vara med mig, någon som ser hela mig och avgudar mig.

Jag orkar inte med killar längre. Den dagen jag lyckats ha en kille i 4 månader ska jag fira. Den dagen en kille säger att den älskar mig (och verkligen mena det) ska jag fira. Den dagen någon kommenterar min personlighet ska jag njuta. Ibland önskar jag att de är jag som krossar alla killarnas hjärtan och inte tvärtom...

Jag har aldrig känt hur det känns att vara med någon som verkligen är kär i mig, för uppenbarligen så har mina två förhållanden saknat kärlek. Jag vet inte om det är ett misslyckade eller om man bara inte kan bli kär i mig. Det första förhållandet gick ut på makt och att äga, men ingen kärlek från hans sida. De sista förhållandet kanske innehåll något, men de var ingen kärlek från hans sida. Det är skillnad på att vara kär och att tycka om någon väldigt mycket.
Utseende är inte allt, för man kan inte bli kär i utsidan. Om någon verkligen var i kär i mig skulle de inte lämna mig, och om de lämnar mig så var det inte riktig kärlek.

Det stör mig sååååå när jag bara känner mig som ett utseende och inte som en person.
Jag är ingen svensk söt blondin, mitt namn är Kristin.

Säger bara en sak; Jag är inte en sån tjej!

Jag ska till Boston, eller snarare till Wakefield. Har nu tackat jag till familjen Reitshamer.
Det tidigaste datumet som jag kommer åka är den 21 Maj, så nu vet ni alla =D

Jag har nog bestämt mig för Boston nu gått folk. Kristin kommer att spendera ett år i Boston, MA tillsammans med familjen Reitshamer med pojkarna Sam 6 år, Max 4 år och Harry 6 månader.

Beräknar vara i USA om en månad ca, om inget skulle hända.

Jag vet inte hur jag ska tänka så snälla hjälp mig någon!!!!!!

Jag sitter och väljer mellan två familjer just nu...men jag vet inte riktigt hur jag ska tänka för att välja den rätta för mig...

För första familjen bor i en förort till Philadelphia. De har tre döttrar i åldrarna 5, 3 år och 16 månader.
Båda föräldrarna jobbar, och pappan i familjen kommer man väll knappt se för att han har jätte långa arbetsdagar då han jobbar i New York.
Jag tycker om detta område mycket bättre än Boston, det verkar mycket bättre på alla sätt och vis.
Jag är osäker på om jag kommer att gå ihop med föräldrarna, för jag har inte fått någon riktigt bra kontakt över telefon. Vi pratade en väldigt kort stund men har mejlat en del.
Denna familj verkar bo väldigt bra och deras hus verkar ligga i ett bättre område, plus att jag har tillgång till en jätte stor tv.
Cherry Hill som stället heter ligger ca 1 timme från New York, ca 20 minuter från Philadelphia och lite längre till Atlantic City.

Den andra familjen bor i en förort till Boston. De har tre söner i åldrarna 6, 4 år och 6 månader.
Jag kommer jätte bra överens med mamman över telefon och hon är helt underbar, vad det låter alltså. Hon kommer att plugga och vara hemma så att jag kommer inte ta hand om de tre barnen ensam någon gång, utan kanske bara ett eller två...
Vi pratade i telefon i över en timme och hon verkar sååå bra.
De har ett hus vid kusten de besöker lite då och då.
Deras hus är ett gammalt viktoriansk hus och nyss renoverat. Ser vädligt mysigt ut.
Boston ligger för långt upp i USA enligt min smak... Denna förort ligger vid Boston och man kan ta sig till New York med tåg från Boston....


Snälla gott folk, hur fan ska jag tänka? Hur ska jag välja när alla barnen verkar helt underbara......?
Vad tycker ni?

I helgen fick jag det, mejlet från första familjen.
Dom bor i New Jersey och har 3 flickor i åldrarna 5, 3 och 16 månader. Nu väntar jag bara på att hon ska ringa. Dom låter helt underbara och söta dessa flickor och mamman låter som en jättesöt mamma. Grejen är den att det är 3 barn och det är lite jobbigt. Vill helt ha max 2 barn men dom låter ju så söta dessa flickor. Får se om hon kan övertala mig via telefon att jag klarar av hennes 3 underbara barn.

Så nu är jag påväg!

3 barn är mycket ansvar, men jag är ju van vid 24 barn på dagis.... Vi får se hur jag gör om jag tackar ja eller nej, men förhoppningsiv så ringa hon mig i början på veckan och då kommer jag kunna göra mitt beslut.

Ni får helt enkelt vänta lite med svaret på hur jag gör med dessa flickor.

...mysigt och sexigt.
Min lilla hemlighet, och sjukt rolig hemlighet. Du är välkommen åter ;D

Nu går man bara runt och väntar och väntar på att en familj ska kontakta en. Och inte vet jag hur lång tid det kan ta. De jag vet är att jag kommer åka en måndag. Haha.
Har suttit och läst en massa spännande information nu, och gissa om man blir sugen på att åka. De första 4 dagarna kommer jag att spendera i New York för utbildning och information. Sedan kommer vi alla att flyga till våra familjer och sen är det bara att tuta och köra. När det gått 12 månader får jag ansöka om att förlänga med 6, 9 eller 12 månader. Så vem vet, jag kanske inte kommer hem efter 13 månader iaf.