Livet på en pinne

Idag är det inget mer att säga än att jag är en riktig idiot. Vad jag vet så är det är fördel att betala med sitt svenska kort och inte sitt amerikanska om man vill spara pengar nu när dollarn är så låg. Så imorgon måste jag åka tillbaka till butiken och fixa till det lilla misstaget. Det värsta är att jag åkte till en annan delstat för att slippa betala skatt, och nu måste jag köra hela vägen tillbaka dit...

Har precis kommit hem från gymmet och sitter nu och äter en smaskig chokladkanin. Vad kan bli bätter än det?!

Idag dök du upp i mina tankar igen. Du fick mig nästan att fälla en tår, men jag kämpade att hålla ett leende på läpparna då jag inte var ensam i rummet. Du är en del av min barndom, och kommer alltid att vara en del av mitt liv genom mina minnen av dig.

I sommar hade du fyllt 22 år, och det är då 4 år sedan du kämpade för ditt liv men förlorade kampen.
Jag kommer aldrig att glömma dig, Jesper Danielsson.

Kan det vara så att jag har vuxit förbi mina vänner hemma i Sverige?
Jag ser ut som en 19-åring och känner mig som en 23-åring. Jag tänker på ett helt nytt sätt och ser på min framtid på ett helt nytt sätt. Jag känner mig lite som en ny människa, men hur är det för alla hemma i Sverige? Kommer jag att komma hem och se att alla andra är på samma ställe i livet som jag lämnade dem? Kommer jag att känna mig vilsen när jag kommer hem, eller kommer jag att känna mig hemma igen?

Jag känner mig inte vilsen här, utan jag känner mig snarare fri. Men just nu tvivlar jag på att min drömprins finns där hemma i Sverige och väntar på mig. Har jag vuxit 5 centimeter under mina 10 månader i USA? Kommer jag någonsin att komma hem igen?

"Wait until you see her car!"
Den repliken börjar bli lite uttjatat nu. Min första månad här fick jag frågan hur det var att köra bilen, och först förstod jag ingenting för de var ju bara en bil, men den slog det mig att den har en jobbig stämpel i detta land.

Förutom Volvon, som jag för mesta delen kör barnen i, så kör jag en BMW 740 på fritiden. Det är ingen snygg eller speciell BWM, det är bara en helt vanlig tråkig BMW. Det bästa med den är att den har rattvärme och är manuell, men annars vet jag inte om jag älskar den så otroligt mycket.

Ikväll fick jag höra det igen, det där wow'et från någon som ser vilken bil jag kör, men jag kan ännu inte förstå vad det är för speciellt med den. Hur fungerar det i Sverige egentligen? Är det en sådan stor grej att köra BMW? Visst, om det hade varit en snygg, lyxig bil hade jag blivit lite stolt över att köra bilen, men det är bara en helt vanligt silvrig bil som råkar vara en BMW.
Är BMW en snobb-bil?

Hoppas att alla påskkärringar får mycket godis idag, och att det inte är för kallt för dem.
Hoppas att alla ni får jätegod påskmat, och tänker lite extra på mig när ni äter.

Det ploppar bebisar just nu. Alla verkar vara gravida och ploppa barn att jag knappt hänger med i svängarna.
Mina första 2 månader här i USA fick tre personer jag känner barn hemma i Sverige. Min kusin och hans tjej väntar barn. Min gamla klasskompis väntar barn. En bekant till min värdfamilj fick en dotter idag. Mitt äldsta barns lärare fick en dotter för någon vecka sen. En au pair kompis kompis väntar barn. Och jag fick höra i lördags att en bekants kompis väntar barn....

Förutom dem så verkar hela Hollywood ploppa barn också. Halle Berry, J-Lo, Melissa Joan Hart, Christina Aguilera och Nicole Richie har nyss ploppat barn. Angelina Jolie, Gwen Stefani, Jessica Alba, Nicole Kidman och Jamie Lynn Spears har bulle i ugnen. Jag lovar att jag säkert glömt hälften av alla kändisar som ploppat eller väntar barn.

Det föds för många barn nu att jag inte längre hänger med. Det ploppar ut ungar här och där, och jag blir inte längre chockad när jag hör att någon är gravid eller fått ett barn utan att jag ens visste att de väntade barn.

Känner du någon som är gravid eller nyss fått barn?

Ville passa på att säga hur underbara alla är, innan John Blund kommer och nattar mig.
Nu är min trehundrade dag över, och jag kommer bara närmre och närmre min semester i Sverige.

Varje gång mina pojkar ska kolla på tv så kollar de på samma DVD om och om igen. En DVD som har jag hyrt för att jag ville att de skulle se vem många i Sverige (och andra länder) har växt upp med.

Jag känner att jag har jobbat och slitit jättelänge nu. Jag diskar, städar, tvättar och gör allt i detta hus. Och jag känner att jag knappt får någon hjälp utan jag snarare städar undan efter alla i familjen, och inte bara barnen.

Jag är så sjukt trött att jag varken vet in eller ut längre, och jag kan inte säga att jag ser fram emot att jobba längre, även fast jag älskar familjen.

Idag fick jag äntligen något tillbaka. När min värdmamma kom hem från affären hade hon med sig tulpaner till mig som tack för allt jag gjort den senaste tiden. Min värdpappa är borta från morgon till kväll och hon pluggar konstant då hon har jättemycket i skolan, så här har jag stått och tagit hand om en helt hem i några veckor nu.
Jag är så glad att hon sett vad jag har gjort, och att jag känner mig uppskattad igen.

Idag har jag sagt hej då till min australiensiska vän Courtney Wilson.
Det var ungefär som när jag sa hej då till alla innan jag åkte hit, overkligt. Kan inte förstå att hon nu är borta, att jag inte kan träffa henne på jätte längre.

Bye Courtney. I'm gonna miss you a lot, but I'll see you soon in Australia.

Nackdelen med att vara au pair, man måste säga hej då till allt för många vänner.

Jag funderar på att göra en liten resa till Australien efter att jag är klar här i USA.
Min kära vän Courtney som åker hem på torsdag vill att jag kommer och hälsar på, och jag får såklart bo hos henne. Och idag fick jag en ny inbjudan av min pappas arbetskamrats dotter som pluggar i Australien att komma och bo hos henne. Så varför inte ta den chansen.

Australien nästa, men inte för 21 månader denna gång. Snart kommer jag hem till Sverige, mitt hem.

Jag, Courtney och Steph var till nattklubben Felt igår (lördag) inne i Boston. Vi var Sweden, New Zealand and Australia, en jäkligt bra kombination.

Att vara tjej i USA är som att vara prinsessa, speciellt om man inte är amerikan. I Sverige blir man nästan chockad om en kille bjuder en på något, men här är det raka motsatsen. Här kommer man in på klubbar gratis och man blir bjuden på en massa drinkar. Eller om man går och fikar med en kille så betalar han såklart. Så fungerar det inte i Sverige, vilket jag kommer sakna när jag kommer hem. Men nackdelen är dock att amerikanska killar är inte snygga. Och ser de någonlunda bra ut så klär de sig hemskt. Hittar du någon som är skitsnygg, så vet han om det och älskar sig själv alldeles för mycket. Måste säga att svenska killar är mycket snyggare än amerikanska killar. Men, hur som helst, om en mindre fin kille vill bjuda på saker så tackar man inte nej.

Jag gillar att bli behandlad som en prinsessa, så länge jag inte känner att jag blir skyldig någon pengar för att den alltid ska betala. Men det är trevligt, så nu måste ni svenska killar skärpa er!

Klockan är nu 5 på morgonen, så det är dags för mig att få lite sömn innan jag drar in till Boston imorgon för shopping.

Ikväll var det utgång med Steph och Courtney. Det började med en bit mat på Bertucci's i Cambridge men av någon anledning så hamnade vi på en mexicansk restaurante i Woburn med Robbie och Joe och en massa människor från the Y i Woburn.

Det slutade med att jag nu ligger i sängen kl 1 på natten. Kvällen som skulle hålla på i timmar slutade med att restauranten stängde kl 12 och alla beslöt sig att gå hem, alla förutom jag. Men eftersom att jag var enda som inte ville gå hem så blev jag nedröstad, och här ligger jag nu i min säng, för onykter för att somna...

Jag ville dansa, jag ville ut, men det verkade som att jag var den enda som inte ville att kvällen skulle ta slut.
Jag ska upp kl 7:30 och sen köra, hämta upp ryskan Natasha från en tunnelbanestation och sedan ta oss till skolan. För kl 9 börjar min lektion, en lördag morgon.

Gonatt Sverige, och gonatt USA!

Varje dag plockar jag rent efter frukosten (som skett när jag inte ens jobbar), jag gör rent efter alla andra i köket, och plockar in i diskmaskinen, jag plockar av bordet efter lunchen och torkar av bordet minst en gång per dag (jag verkar vara den enda som torkar av bordet i detta hus). Jag plockar ur en diskmaskinen om de så behövs och försöker att hålla köket så fint det går, vilket nästan är omöjlig då jag verkar vara den enda som bryr mig.

Idag efter middagen började min värdpappa nästan klaga över att inge disk görs under dagen och att han alltid få stå kl 10 på kvällen med disk. Jag visste inte vad jag skulle säga då han inte vet hur mycket jag gör under dagarna för att han inte är hemma. Ska jag sluta plocka in och ut ur diskmaskinen, och städa upp i köket? Han kanske märker då att jag faktiskt kämpar för fullt för att köket ska se fint ut, för min värdmamma gör ingenting längre.

Ska jag sluta försöka städa upp efter alla och hålla de hyffsat fint? Då kanske de märker att jag verkligen kämpar med att hålla detta stökiga hus fint. För det är ingen annan som städar i detta hus. Jag ska visserligen inte behöva städa upp och göra disk och allt, men jag har valt att göra de då jag inte kan leva i ett hus som är så stökigt som detta. Men nu ger jag snart upp då de bara klagar i alla fall, och inte ser att huset hade sett 100 ggr värre ut om jag inte hjälper till.

När jag var liten minns jag hur mycket jag älskade smeter av alla slag, och olika degar... Jag älskade att äta/dricka vispat ägg och socker, och såklart älskade jag chokladbollar.

Idag skulle jag och Max göra chokladbollar, för det är de bästa man kan göra som barn för det är kladdigt och gott. Elise blev nyfiken på vad de var i receptet så jag läste upp det och fick på en gång ett nej. Det var kaffe i receptet och Max får inte dricka nått med koffein i. Hon föreslog att jag kunde ha chokladsirap istället (som man gör O'boy med), och jag blev nästan arg att hon tyckte att jag skulle ersätta den viktigaste ingrediensen så jag sket i att göra de smarriga bollarna.

Pojkarna får endast dricka te som är decaf, och de får inte äta råa ägg. Så när jag gör goda smeter och allt så får de inte ens smaka, för det är råa ägg i.

Det fick mig att börja fundera om det verkligen är så farligt med lite råa ägg och koffein när man är barn. Det känns som att alla svenska barn är uppväxta med att äta chokladbollar och att äta deger och speciell äta pannkakssmet. Men det är väll inget fel på oss? Jag har väll inte blivit konstigt utvecklad eller fått några men av att vara barn.

Vad som egentligen ör mest irriterande med det hela är att det inte verkar bry sig om hur mycket socker de ger ungarna, eller hur mycket chips och andra skitsaker det äter. Men råa ägg och lite lite koffein får de inte äta/dricka. Vad skulle hända om mina barn drack läsk, skulle de bry sig då för det är ju koffien i nästan all läsk?

Jag ska försöka få tag på koffeinfritt kaffe nu, så jag kan göra chokladbollar med barnen. Det värsta är att min familj har inte en vanlig kaffebryggare så det är inte så bara att gå ut och köpa decaf och brygga hemma, utan jag måste få tag på färdigt eller nått...

När jag körde till gymmet idag kändes det som att jag var en nybörjare i bilen. Jag kände mig sådär osäker som man gör när man börjar övningsköra, och sådär liten som man känner sig bakom ratten. Jag kände mig värdelös.

Jag tog mitt körkort för lite mer än ett år sen, och har nu kört bil i USA i mer än 9 månader. Jag har kör bil i den värsta delstaten i USA, där de kör som galningar. Jag kan köra inne i Boston, så jag kan helt enkelt köra överallt... Jag känner själv att jag har blivit så grymt mycket bättre på att köra bil sen jag kom till detta land, mer självsäker.

Idag blev jag av med allt. Det var som att någon tog mitt körkort och klippte de. Som om någon förbjöd mig att köra. Det går inte förklara hur de kändes att sitta där i bilen och höra någon säga att jag misslyckats. Jag känner mig så sjukt misslyckad. Hur många som redan har körkort kuggar två gånger i USA?!

Min värdpappa som satt i bilen har varit jättesnäll mot mig idag. Han har sagt att jag kan köra bil och är jätteduktig men hade otur. Han "tvingar" mig nu att ta körlektioner så att jag inte kuggar igen. Hur sjukt hemskt tror ni inte att de känns att ta körlektioner igen, då man redan kan köra bil? Eller kan jag inte köra bil? Hur fasen kan jag känna mig så jävla kass? Förut älskade jag att köra bil, men nu hatar jag det.

Såhär känner jag mig just nu, misslyckad. Förhoppningsvis känns de bättre imorn, men jag kommer ha skitsvårt för nästa uppkörning efter allt som hänt nu. Jag kommer ha ont i magen när jag kör barnen till skolan imorn...

Jag borde ha hållt mina fingrar i styr igår när jag skrev om att jag skulle ha min uppkörning idag för de amerikanska körkortet. För nu måste jag antagligen berätta för alla hur det gick...

Efter att ha väntat i en timme på att de var min tur att köra upp med gubben, satte han sig i bilen. Han kollade igenom alla papper jag hade med mig, skrev på sina papper, kontrollerade så att alla lampor fungerade korrekt och testade om jag kunde de amerikanska handsignalerna. Sen backade jag ut ur parkeringen och började mitt körprov. Kör ut på vägen, och skulle sedan göra en vänstersväng i ett trafikljus. Eftersom att de kom mötande trafik så fick jag lov att vänta lite tills alla bilar passerat och när jag ser att de kommer en lucka och gör mig redo att köra, så slår det om till gult. Eftersom att jag redan kört över stopplinjen så tog jag det som att jag var inne i korsningen så såklart kör jag, då de precis blir gult. Vad händer tror ni?! Jag fick köra in på sidan av vägen på en gång efter korsningen, och jag blev kuggad. Sen hoppar han ut ur bilen och går de 500 meterna tillbaka till parkering till de andra som väntade på sin uppkörning.

Han ville alltså att jag skulle stanna där när det blev gult, och inte svänga. Jag ansåg att jag redan var i korsningen, men han tyckte inte att jag var så långt ifrån linjen att jag hade behövt svägna tydligen. Jag anser fortfarande att jag gjorde rätt, för hade jag inte kört så hade han kanske kuggat mig för att jag står ute i korsningen med bilen.

Så det är alltså andra gången jag kuggat i USA. Förstå gången hann jag inte ens köra iväg innan jag blev kuggad. Och denna gång fick jag köra några meter tills jag blev kuggad. Folk säger att det är skitlätt att ta körkort i USA, men det är fan omöjligt för mig. Jag kuggar på skitsaker... Jag har kört bil i detta land i över 9 månader och kör 100 gånger bättre nu än vad jag gjorde hemma i Sverige, men de verkar som att någon inte vill att jag ska ta mitt körkort.

Det finns inga ord som beskriver hur arg och besviken jag är just nu, och jag anser fortfarande att inte gjorde något fel i den situationen. Kan erkänna att jag fick lov att gråta för att släppa ut allt idag, för jag vet att jag kan köra bil mycket bättre än andra som lyckas ta sitt körkort, men det vill inte gå för mig för det....

Då vaknade man upp och det var måndag igen. Ny vecka och nya problem (och äventyr).

Livet som au pair är hårt. Nu i tre veckor framöver kommer jag att jobba 45 timmar i veckan, vilket jag inte ser fram emot. Vi får helt enkelt se hur jag ser ut när dessa tre veckor är över, om jag fortfarande står upp.
På torsdag har Courtney sin avkedsfika hos min counsler, men jag kan inte komma för att jag jobbar. Och på lördag har hon sin avkedsfest/utgång och jag jobbar såklart fram till 22. Vet inte hur jag ska lösa det då jag på något sätt måste ta mig in till Boston (eller vart vi nu ska gå ut)... Känns skitsurt att missa båda sakerna speciellt då som jag inte sätt henne på jättelänge, och hon snart åker hem.

Kan inte påstå att det var roligt att vakna imorse, för jag ser bara en jobbig vecka framför mig. Så nu är det nog dags att vända på det och se en vecka med nya möjligheter istället. Nu väntar jag på att våren ska komma, och att jag snart få min efterlängtade semestervecka. Livet som au pair är hårt, men fan va jag älskar det!

Fenomenet Au pair är väldigt intressant. Det är salig blanding av alla möjliga slags människor och personligheter, som har en sak gemensamt - de tar hand om barn.

Idag började min nya kurs, och det är bara au pairer där. Vissa är så sjukt dåliga på engelska att man inte kan förstå hur de kan kommunicera med sin värdfamilj, annars är så kaxiga att man inte förstå att de jobbar med barn. Sen finns de där nördiga au pairerna som bara sitter där och ser söta ut, och sen några få som är hyffsat normala och går att prata med. Men det verkar som att nästan alla au pairer har problem att hålla tyst och kommer aldrig i tid. Såklart är jag inte en av dem, för jag är ju från Sverige =)

Au pairer kommer i alla olika storlekar och klädstilar. Pratade med en jättetrevligt rysk tjej idag, och tro mig, hon såg ut som en rysk då hon använder alldeles för mycket smink. Sen finns det de där au pairerna som kommer från Asien, som antingen är trådsmala, eller stora (och tyvärr lever som en amerikan). Au pairer är flockdjur. Finns det en au pair i ett rum, så hittar man snabbt fler. En au pair kommer sällan ensam, om hon inte lyckats bryta sig ut ur denna au pair-värld.

Jag trodde att jag skulle få nya kompisar från alla möjliga länder, men så blev det inte. Jag har en kompis från Nya Zeeland och en annan från Australien, men min bästa kompis är såklart svensk. Jag är inte längre ute efter att ha au pair-vänner, utan jag skaffar hellre amerikanska vänner då jag insett att jag inte fixar att vara runt massa galna au pairer längre.

Vad är bäst, att umgås med en massa au pairer, eller att umgås med svenskar och amerikaner?
Hur var ert första intryck av andra au pairer på er orientation?