New York
Min syster som lyckades få en magförgiftning av vår franska julmiddag, låg hela gårdagen på sitt hotellrum och hade tråkigt. Hon missade min alltså juldagen och julmiddag med min värdfamilj. Men idag hoppas vi på att hon är bättre så att vi kan sätta oss på bussen mot New York.
Så nu är de dags för mig att säga Gott Nytt År, så hörs vi om en vecka då vi är tillbaka i Boston.
Nu ska jag börja packa så att jag får med mig något och sen åka och hämta min familj på hotellet.
Min familj är här
Då har man spenderat en natt och en hel dag med sin familj i Boston.
Känns mycket konstigt att de är här, ungefär som att vi tillsammans är på semester och inte att de är och besöker mig som faktiskt bor här.
Idag har jag bestigit ett litet berg, jag har kört inne i Boston. Måste erkänna att jag är stolt. Det är inte direkt svårt att köra där eftersom att jag blivit van vid trafik och allt, men det är svårt att komme dit man vill då nästan alla gator är enkelriktade. Jag och pappa lämnade resten av familjen som fortsatte shopping på Newbury street för att hämta bilen. Det blev en mini van, Dodge. Första gången jag kör en stor bil. Och sen körde jag tillbaka till hotellet, utan problem såklart.
Nu undrar säkert många varför jag sitter framför internet och uppdaterar min blogg nu när jag har min familj här på besök. Imorgon bitti är det ju en stor morgon för alla amerikaner. Det är då man går ned och får öppna alla sina paket. Och jag ville inte missa det med min värdfamilj, så jag körde hem idag och ska sova här inatt för att vara med imorgon bitti. Sen kör jag tillbaka till Boston för att hämta upp min familj och sedan fira mer jul här hemma.
Så nu ligger jag alltså i min egna säng, och ingen syster Maria som kommer att väcka mig kl 5:30 för att hon inte kan sova (vilket hände förra natten).
Imorgon ska jag köra tillbaka in till Boston, och jag är så stolt.
Ska berätta mer om det stora besöket, när jag inte är så trött som jag är nu.
Nu ska min familj få vila upp sig lite på hotellet. På onsdag bär det av till New York för att fira nyår.
GOD JUL ALLIHOPA (och gott nytt år)!
Snart...
Om 45 minuter åker jag.
Då bär de av till Logan Airport för att hämta upp min familj. Såg nu att planet är försenat, men de står ingen ny tid, så vi får se om de flyger ikapp tiden eller inte.
Eftersom att det är 5 personer jag ska hämta upp på flygplatsen så har vi försökt hitta en lösning att få in alla i en bil. Dock har vi inga stora bilar, så lösningen är att jag och Elise tar en varsin bil till flygplatsen. Sen kör vi in till Boston, till vårt hotell, där jag lämnar bilen. Elise åker hem och kommet tillbaka med Stefan för att hämta upp bilen. Struligt, jag vet, med de kommer fungera hur bra som helst.
Dock börjar jag bli lite nervös. För de första ska jag köra till flygplatsen själv, men det går nog bra. Men sen ska jag köra inne i Boston för första gången.
Önska mig lycka till! haha
Så, nu är det 40 minuter kvar, sen bär det av, mot min familj.
Jag börjar bli nervös, usch.
GOD JUL ALLA!!!!!
Förberedelser
Nu ligger man här i sängen och gör en lång lista över saker jag måste göra imorgon.
För imorgon kl 18 så kommer jag stå på Logan Airport och vänta på min familj. Idag har allt varit lite smått kaos, fast ändå inte. Det är som att jag är förvirrad...eller vilsen och inte gjort nått men ändå gjort en massa.
Kan jag inte förstå att imorgon kommer de. Att i imorgon så står dem där framför mig, som om de alltid har gjort det.
Att göra i morgon, Söndag:
♥ Gymma
♥ Städa rummet
♥ Tvätta
♥ Packa
♥ Fixa naglarna
♥ Ladda allt som går att ladda
♥ Duscha
♥ Träffa Steph och Pernilla
♥ Förbereda för NYC
Allt detta ska vara klart innan kl 17 imorn.
Önska mig lycka till!
Längtar så efter att få vara med min familj igen! ♥
GOD JUL
Om hela världen reducerades till en by med 100 innevånare
Så bestod vår by av:
- 57 asiater
- 21 europeer
- 14 amerikaner (från Nord- och Sydamerika)
- 8 afrikaner
- 52 var kvinnor
- 48 män
- 70 ickekristna
- 30 kristna
- 89 heterosexuella
- 11 homosexuella
- 6 personer skulle ha 59 % av våra tillgångar och de 6 personerna kom från USA
- 80 hade otillräckliga boendeförhållanden
- 70 var analfabeter
- 50 var undernärda
- 1 var döende
- 2 föddes
- 1 av oss hade en PC
- Och bara en av oss har en akademisk examen.
Om Du inte har upplevt ett krig, inte upplevt hunger, fångenskapens ensamhet eller dödskampens smärta så är Du lyckligare lottad än 500 miljoner människor här på jorden.
Om det finns mat i Ditt kylskåp, om Du har ett jobb, om Du har tak över huvudet och en säng att sova i, då är Du rikare än 75 % av innevånarna på jorden.
Har Du ett konto på en bank, lite pengar i börsen och småslantar i en ask, då tillhör du de rikaste 8 % av jordens innevånare.
Nu kom det...
"Double your USA memories... Join Au Pair in America's Extension program"
Jag har nu fått min deadline då jag måste ha bestämt mig för när jag kommer att komma hem till Sverige igen.
Den 24 februari vet jag hur det blir, och ni för del delen.
Har nu varit här i 7 månader, och det är så svårt att veta hur jag ska göra. Jag verkligen älskar denna familj som jag lever med. Barnen är änglar och samtidigt små odjur. Jag har jättebra relation med mina värdföräldrar och kan säga allt till dem. Jag älskar landet men samtidigt hatar det.
Men kommer jag orka att vara en au pair i mer än ett år? Jag kan välja mellan att förlänga 6, 9 eller 12 månader.
Jag som var så säker innan att jag vill förlänga och vara kvar här i sammanlagt 2 år har nu börjat tveka. Kommer jag att fixa det livet?
Ge mig råd någon. Hur ska jag tänka?
Visst, jag kan åka hem och göra nått helt annat, eller resa till andra länder. Men jag kan alltid stanna här, få mer tid att resa runt i USA, mer erfarenheter och få fortsätta leva livet här i USA ett tag till.
Om det inte var för vissa personer i Sverige som jag saknar så mycket så hade jag stannat utan tvekan. Men ni där hemma får mig att börja tveka. Kommer jag att klara mig ett år till utan er?
Mini Cooper
Nu är det bestämt, min värdfamilj ska köpa en tredje bil. Men det blir inte så att jag får en egen bil utan ska fortfarande hoppa mellan bilar som en galning.
Bilen de bestämt sig för är.....
En Mini Cooper cab. Det ska bli Elises bil, så hon kommer nu ha två bilar, volvon och Minin. Stefan kör sin älskade BMW. Visst är det helt underbart roligt att de ska köpa en Mini, för jag skulle älska att glida runt i den, speciellt åka till stranden eftersom att det är en cab.
MEN
Här kommer den trkåkiga nyheten: Jag kommer inte att få köra den. Jag kommer inte att få ingå i försäkringen =(
Jag, mamma?
Kom till skolan och märker att parkeringen nästan var helt öde. Nått stämde inte. Ut med barnen ur bilen och lite nervöst började jag gå mot skolan. En lärare öppnar dörren och ger mig beskedet att skolan öppnar en timme senare. I USA kan nämnligen skolor tvingas stänga eller öppna senare pga vädret. Just denna dag hade de flesta skolor i området bestämt att de skulle börja en timme senare, en såkallad Delay. Eftersom att de var en vanlig vintermorgon tänkte varken jag eller min värdmamma på att kolla om skolorna är öppna eller inte. Och jag kan fortfarande inte förstå att de öppnade en timma senare...
Efter mycket om och men så slänger jag in barnen i bilen och försöker fundera ut en plan. Det var då 50 minuter till skolan började, och jag räknade snabbt ut att vi skulle kunna åka hem, vara hemma fem minuter för att sedan åka tillbaka till skolan igen. Jag ringde min värdmamma och vi kom överens om att jag skulle stanna där med dem. Och hon fick lov att ta med Max 5 år till tandläkaren eftersom att han också hade en Delay.
Jag bestämde att vi måste göra något för att få tiden att gå, så jag körde till Dunkin Donuts och där satt vi och drack varm choklad och åt munk. Harry som har en lurvig och jättemysig overall satt i mitt knä, och jag kände mig verkligen som en ung mamma som tagit sina barn till Dunkin Donuts. Sen körde vi tillbaka till skolan, lämnade av Sam och körde hem, jag och Harry. Harry som egentligen ska ha sin vila kl. 9 somnade i bilen 9:30 och när vi kom hem strax innan 10, var han så trött att han nästan fortfarande sov i mina armar när jag bar honom in i huset. Jag la honom på golvet, där han fortsatte sova under tiden jag tog av mig ytterkläderna och försökte ta av honom overallen.
Världens mysigaste morgon. Mina pojkar är helt underbara, trots att de är mesar.
Alla dessa funderingar
5 månader kvar, sen är det min tur, om jag inte förlänger dvs.
Jag kan inte säga hej då till min värdfamilj. Jag vill inte. Jag kan inte tänka tanken att en dag ska jag ska ta farväl, ge dem en sista kram och sedan försvinna. Mitt liv är här och att åka hem finns inte.
Men jag saknar Sverige, och livet i Sverige. Jag vill åka hem. Jag vill umgås med min familj och mina vänner. Vandra runt i ett land där alla pratar svenska.
Jag är så sjukt kluven. Just nu kan jag inte åka till flygplasten, säga hej då till alla och sen sätta mig på ett plan hem. Men jag vill hem, men jag kan inte lämna mitt liv här.
Sarah kommer att komma tillbaka om 6 månader, men jag vet att åker jag hem så åker jag hem och vet inte när jag kommer tillbaka.
Galna svenskar
Inatt/morse var de en till snöstorm här som senare under dagen övergick till underkylt regn. Vägarna var plogade så jag och Pernilla tyckte då att de var en brilliant idé att sticka in till Boston och shoppa.
Mina värdföräldrar var lite skeptiska till att vi skulle ut och köra, speciellt då de tydligen sagt på nyheterna att man inte ska köra i onödan. Men vi skulle dit, punkt slut. Sätter och i bilen och kör iväg mot Boston. Sakta men säkert. På vissa ställen på motorvägen fick man nästan lov att köra lilla snigel då det var gigantiska vattenpölar. De var inte alls mycket trafik ute och vi insåg snabbt att vi var knäppa som satt i en bil i ett land utan vinterdäck.
När vi åkte av motorvägen så var de mycket snö och vatten överallt, och det var nästan grymt roligt att köra, vi kom ju trots allt fram till vår destination. Ni kan vara lugna, för på hemvägen var de inga problem om man kunde köra mycket snabbare.
Läste nu på aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1473997.ab om vädret i USA och de stod t.o.m om delstaten jag bor i (alla bilder från MA).
Efter att ha läst det så kan jag tycka att de var lite komiskt att jag och Pernilla valde att åka in till Boston/Cambridge just idag. Men de var sjukt roligt att köra.
Jesper
Min granne, min klasskompis, min barndomskompis.
Jesper Danielsson 8/8 2004
Paint your own pottery
Först måste man välja vad man ska måla på bland alla miljontals saker de fanns, och de var inte de lättaste, tro mig. Sen var de bara att börja med färger och idéer, som inte flöt på så bra för min del.
På fredag ska jag åka och hämta mina saker. Jag har gjort en julklapp som min familj måste ta med sig till Sverige. Hoppas den blir fin när den är bränd och klar. Sen har jag gjort en mugg till mig själv, som ett litet minne. Allt detta för 40 dollar. Visst de är en slant, men grymt skoj, och så får man något personligt, något man själv har målat.
Nu vill jag att Sverige ska ha ett sådant ställe, men det är väll bara att drömma vidare, för jag har aldrig hört talas om de innan. Vi satt där från 7:30-10 på kvällen. De stängde kl 9, men hon var så snäll och lät oss sitta kvar längre.
Så snart måste jag dit igen och vara konstnär, för de finns en massa saker där jag vill måla!
Snökaos i Winter Wonderland
Igår snöade en massa. Det snöade och snöade och snöade, som de kan göra i Sverige. Det blev helt plötsligt riktig vinter här i Boston.
Det blev snökaos i Winter Wonderland. Trafiken stod still, och de som annars skulle kunna ta 20 minuter att köra tog igår ca 4 timmar. Min värdmamma kom inte ens upp på vår gata med bilen, och det tog dem ca 7 försök att få upp bilen på vår uppfart. På motorvägarna åkte man i ca 10 km/h pga kaoset och att bilar inte kom någonstans.
Plogbilarna har jobbat hela natten och nu ser det ut som att det är plusgrader ute om man kollar på vägarna. Det har saltat så inni bomben att den lilla snön som låg kvar på vägarna bara är slask. De använder så sjukt mycket salt i detta land/delstat. Man sandar inte, man saltar. 
Det är som vanlig svensk vinterdag i Boston idag, och lokalbefolkningen säger att det är ovanligt mycket snö för dem.
DAGENS TIPS: Använd vinterdäck!
Nedräkning
Kan inte fatta att min familj snart är här, i Boston USA, hos mig. Snart bara en vecka kvar!
Luciatåg
Vaknade imorse, gjorde mig iordning och gick ned för att börja jobbar som jag gör varje dag.
Kom ned och blev på en gång uppskickad på mitt rum igen för barnen hade en överaskning till mig. Gick upp och la mig på sängen och hör hur de kommer upp för trappen.
Det kom ett litet lucia-tåg in på mitt rum. Sam hade ett ljus i handen och Max en bricka med varm choklad och nybakade lussebullar.
Hur kan man inte gilla denna familj?! De är helt underbara. Elise har bakat lussebullar hela morgonen. Dock smakade dom inte nog mycket saffran då de inte har samma slags saffran här i USA.
En superbra start på dagen!!!
Tjejer
Nu är jag trött på tjejer.
Varför är de så svårt att ge komplimanger istället för en ond blick när man är avundsjuk?
Varför är tjejer så komplicerade?
Istället för att kommentera hur man ser ut, och jämföra bakom ryggen på en, kan man inte bara säga att man är avundsjuk och också vill se ut så? Varför måste man få den personen man är avundsjuk på att känna sig som ett missfoster?
Vad är de för fel på oss tjejer egentligen? Kan man inte vara glad för någon annans skull istället för att bara tänka på sig själv?
Och varför all denna tävlan om att vara bäst och snyggast? Kan man inte bara sig själv, vara den personen man själv vill vara och inte den personen alla andra är eller vill vara?
Varför är avunsjuka en sån stor del av en tjejs liv?
Warning
Amerikaner behöver verkligen idiotiska varningstexter.
Denna varningstext hittades på en tröja.
"Do not iron while wearing shirt"
Önskelista 2007
- Kärlek
- Pengar för att kunna resa runt i USA
- Björn Borg Mini Shorts Stl S (världens skönaste)
- Svensk mat
- Pengar till att fylla på min amerikanska mobil
- En klipptid
- En Fornarina- och Miss Sixty-butik i närheten
- och Dig!
Då var Lucia över...
Nu är årets Lucia över här i Boston.
Jag är glad att jag var med, och fick känna mig som hemma i Sverige igen.
Det är egentligen helt otroligt att jag på något sätt känner mig så hemma här. Jag lever mitt liv här och är jävligt bra på det. Sverige finns lite överallt här och jag känner aldrig att jag är så långt borta som jag egentligen är.
Snart är jag redo att komma hem igen, men jag vet bara inte än. De finns många jag saknar där hemma, men ni får vänta på mig så länge.
Lucia på EF
Ikväll är det Lucia på EF's huvudkontor här i USA. Eftersom att jag är en au pair som reser med Au pair in America så gillar jag inte EF, men de kommer nog bli mysigt i alla fall.
Sista Lucia-firandet för året, i detta land, så håll tummarna för att de blir perfekt.
12 dagar kvar tills min familj är här i Boston, USA.
Dagens citat
2 veckor...
Om två veckor ska jag visa min famlj Boston och mitt liv här. De ska få träffa min värdfamilj och fira jul med dem. De ska få se hur det är att leva i USA och förhoppningsvis se varför jag älskar det, men samtidigt hatar det.
Jag kan inte vänta, jag önskar de var här nu. När de kommer har de gått 7 månader sen jag såg dem, och t.o.m. 9 månader sen jag såg min äldsta syster. Jag är så glad att de alla kommer till mig och firar jul och nyår med mig. Vad mer kan jag egentligen önska?!
Santa Lucia
Min dag i korthet:
Gick upp strax efter 6 på morgonen, gjorde mig iordning och stack till tunnelbanestationen. Kom dit och insåg att de var ersättningsbussar som gällde. Åkte buss ett bra tag, och sen hamna på en nya tunnelbanestation, väntade på ett tåg, och sen äntligen kom jag fram till ställe som Swedish Yletid höll hus. Var där mellan 9-2:30 och lussade och titta på allt som var svenskt. Sen gick och Pernilla till Newbury street. Det blev lite shoppning på Guess, som vanligt. Och sen åkte vi till Cambridge side galleria och kollade in i nån butik, åt och drack varm Dunkin Donuts-choklad. Sen så bar de iväg till Woburn för lite New England bowling. Efter bowlingen åkte vi till CVS för att köpa tandkräm, men de blev mycket mer än det såklart. Sen var klockan kväller och vi hamnade hemma hos mig med glögg och lussekatter. Och här sitter jag, trött och fattig =)
Nu är de minsan läggdags, så jag berätta mer en annan gång om någon vill veta något.
Men vilken dag de har varit. Har varit igång sen ca 6:30 till nu, 24:00. Dags att sova för imorn är det fullbokat schema igen. Som sagt, berättar med när jag inte är trött.
Gonatt Sverige!
Kristin the elf
Klicka på bilden för att se filmen
God jul!
dagens ord
Suck
Mina värdföräldrar uppfostrar verkligen två mesar. Det är handlar inte om att det är bortskämda, utan det är mesar. De klarar inte av de flesta barnfilmer för att de är för mycket känslor i dem. De gråter på tok för lätt för saker och ting, och är helt upprörda. Nu snackar vi inte att de gråter för att de inte får som de vill (vilket även händer), utan att de gråter för att någon inte lyssnar på en osv. När de är i badet och får lite vatten i ögonen som innehåller typ 0.1% tvål, så börjar de gråta för de måste verkligen ha en handduk.
Dom är verkligen helt underbara och världens sötaste, det är ju mina pojkar. Men de kommer bli som deras pappa, en mes. De gör mig galen ofta för det är så mesiga, och de blir uppmuntrade att vara mesar.
Hur gör jag för att göra dem tuffare? För jag klarar inte av att ta hand om mesar hela dagarna, inte ikväll i alla fall. Ikväll hade jag två pojkar som bara grät och grät och grät.... Mina älskade mesar!
Merry Christmas
Även om det inte är som i Sverige så får man ändå lite svensk jul-känsla.
Var på rep hos min körledare i söndags innan vårt första Lucia-tåg, och de var som att stiga in i ett svenskt hus. De var bara massa svenskar där, och det var pepparkakor, saffranslängder, glögg och tomtar. Sen åkte vi iväg och lussade. Man glömde bort att man var i USA den dagen. Åt köttbullar, daim, mums mums och massa annat svenskt gott.
På lördag är det dags för den svenska julmarkanden inne i Boston. Det kommer vara ca 3000 personer som kommer att kolla på oss, ett luciatåg på ca 80 svenskar (inkl barn). Det kommer vara en riktig svensk julmarknad med allt vad de innebär. Jag vet då att jag måste ta ut massa pengar innan för de kommer köpas svenska saker kan jag säga.
Sverige i mitt hjärta. Snart är de jul, och de är inge brist på Sverige i Boston, USA.
My so-called life
Hittade idag pilot-avsnittet till Mitt såkallade liv och har nu spenderat 50 minuter framför datorn och njutit.
Mitt såkallade liv är en serie från 1994 och som bara hann bli 19 avsnitt innan den slutades sända.
Jag vet inte om det är många i min ålder som känner till denna serie då den är från 90-talet. Mina storasystrar tittade på denna serie och jag antar att det blev mitt barnprogram eller något. Jag har aldrig glömt den, jag minns småscener hela tiden, och namn...
Den handlar om Angela Chase som inser att hennes liv är tråkigt, och som alla tonåringar så vänder hon upp och ned på det. Hon är kär i denna döläckra Jordan (som förövrigt spelas av Jared Leto) som en dag ser henne...
Detta är en riktigt kult-serie från 90-talet och helt underbar. Vad mer finns de att säga?!
Världen är liten
Träffade en svensk tjej från Borlänge i tisdags på en körövning. Vi började prata och insåg att vi kände lite samma personer.
I söndags fortsatte vi vår konversation och det slutade med att vi har gått ut i Uppsala tillsammans förra sommaren.
Jag och min syster gick ut tillsammans förra sommaren när hon bodde i Uppsalla. Vi gick till BJ och träffade några av hennes kompisar utanför. Vi var sammanlagt 6 tjejer som stod och köade tillsammans, och sedan fick gratis champange inne på stället.
Hur sjukt är det egentligen inte att jag träffar henne här igen, i Boston USA?! Och att vi inte ens känner igen varandra utan att när vi pratar inser att vi måste ha varit där samtidigt, och att hon måste varit hon, och att jag måste ha varit jag. Hur liten är inte världen?
Så nu ska jag gå ut med tjejen jag en gång gått ut med i Sverige.
Helt sjukt!
Lös tand
Jag har nog aldrig insett förut hur mycket jag hatar lösa tänder.
Jag kan inte ens titta på när han vickar på tanden, jag kan inte se att den sitter lös, som om de vore en fobi. Ser jag en lös tand börjar jag tänka på hur de var när jag var liten och hade en lös tand.
Jag minns en gång när jag hade en lös tand och hade äntligen bestämt mig för att den skulle ut. Jag kom på den briljanta idén att binda fast tanden i ett trollstav jag hade, för jag visste då att förr eller senare skulle den ut då jag inte kan sova med en trollstav fastknuten i min tand. Efter att ha gått runt med trollstaven ett tag så glömde jag helt bort varför jag hade den i handen. Jag hamnade då i en sådan situation då jag behövde båda mina händer och släppte bara trollstaven, och ut åkte tanden. Jag minns de som om de vore igår. Jag minns hur trollstaven såg ut, och exakt vart jag tappade tanden.
Det är som att jag fortfarande minns hur de känns att ha en lös tand, och hur de låter i huvudet när man vickar på den. Jag var så rädd för att tappa den, för jag var rädd för känslan av en tand som bara hängde och gjorde att man fick svårt att äta och nästan leva.
Jag har aldrig insett tidigare hur mycket jag verkligen hatar lösa tänder, som nu när jag inte ens klarar av att se en lös tand. Jag minns dock friheten när tanden äntligen trillat ur, men rädslan hela vägen dit. Jag får rysningar av att bara tänka på det.
Snöstorm
Inatt var de snöstorm här.
För att ge er hemma en liten bild av vad en snöstorm här är:
Det snöar, ungefär som första snön i Sverige. Det är snö på vägarna och överallt, och sen är det plusgrader på morgonen och det börja bli slask. Nu snackar vi alltså inte snöstorm, då man vägrar gå ut för man blåser bort och får snö i hela ansiktet, utan det snöade bara.
Min äldsta pojke har ingen skola idag pga snön. Och min mellersta pojkes skola öppnade en timme senare så att vägarna hann röjas lite mer.
Det är slask på vägarna om de inte hunnit ploga redan, annars är de inte farligt med snö här eller.
Undrar om jag ska visa amerikarna hur det ser ut i Sverige när det är snöstorm, eller hur kallt de måste vara för att skolan ska vara stängd. En snöstorm här verkar vara när de snöar, och inte när det är storm och snö samtidigt.
Visserligen har de inte vinterdäck här utan allvädersdäck så man måste köra som en snigel. De lärde jag mig igårkväll då jag slirade runt i hela Boston, men då var de minusgrader och halt. 
BIlder tagna från mitt fönster, morgonen efter "snöstormen" och anledningen till att skolan stängts.
Hur många au pairer där ute har barn som inte kan gå till skolan idag?
2007 Writers Guild of America Strike
För de som inte känner till strejken som pågår i USA just nu.
2007-11-06 13:27
I går natt gick 12 000 manusförfattare ut i strejk i Hollywood. Efter månader av förhandlingar varslar nu manusförfattarnas fackförbund sina medlemmar. Den största orsaken är den låga ersättningen för DVD-utgåvor.
3 cent per såld DVD får de amerikanska manusförfattarna i dag, med dagens dollarvärde ungefär 20 svenska ören. Manusförfattarna kräver dubbelt så mycket, men tv- och filmbolagen säger nej. Strejken drabbar i första hand pratshower som Jay Leno, David Letterman och Conan O'Brien, då de innehåller en tio minuter lång monolog om dagsaktuella händelser. I slutändan kan strejken också försena serier och filmer.
Det råder även en liknande konflikt mellan svenska manusförfattare på TV4 och Kanal 5 och Dramatikerförbundet. I början av oktober sa TV-kanalerna upp avtalet med manusförfattarna och än så länge finns ingen lösning.
- Risken är liten att det blir en strejk av samma omfattning i Sverige, eftersom Dramatikerförbundet bara har drygt 600 medlemmar som är manusförfattare. Men orsaken är densamma som i USA, ersättningen för de nya medierna. Men det går inte riktigt att jämföra de olika konflikterna, säger Claes-Göran Lillieborg, som tidigare jobbat som manusförfattare och som nu är programansvarig för manusförfattarutbildningen på Umeå universitet.
- Sannolikheten är nog stor att strejken håller på ett tag med tanke på strejken 1988. Manusförfattarna berör ju inte den dagliga vardagen och behöver därför inte lösas akut, fortsätter Claes-Göran Lillieborg.
Den senaste manusförfattarstrejken i USA 1988 varade i 22 veckor och kostade filmindustrin 500 miljoner dollar.
Text: VERONICA SJÖBLOM
http://webbtidningen.kultmed.umu.se/node/505
Nu har alltså strejken pågått i snart en månad och nu också drabbat de amerikanska serierna. Nu är det mycket som börjar gå i repris här i USA, så det är väll bara att vänta ut strejken. Det verkar som att de slänger in repriser lite då och då nu för att inte fåslut på avsnitt, så förhoppningsvis slipper jag kolla på enbart repriser en tid framöver.
Repris
Nu börjar de gå allt för många repriser på alla serier här i USA. Och inte får man någon förvarning utan man bänkar sig framför tvn och inser sedan att de är ett gammalt avsnitt de visar. Grey's Anathomy, Uggly Betty, Men in Trees, Gossip girl är några av de serier som man får se repriser på nu.
Det börjar få slut på avsnitt nu när det är författar-strejk här i USA. Inga nya avsnitt skrivs, och de slutar med att de inte har några nya avsnitt att visa.
Hoppas denna strejk tar slut snart för jag vill kunna följa mina serier nu. Visst är jag stammis på gymmet nu så jag har något att göra, men jag vill ju ha min dagliga dos av en amerikansk serie också.
Har vi frågat dig förut?
Detta är alltså en kille som tidigare försökt övertyga mig om att komma på en intervju även fast mitt visum inte tillåter mig att jobba hos dem. Och ännu en gång tar han upp att de haft en som jobbat här utan visum.
Innan honom har säkert 5 personer varit på en när man gått in i butiken och frågat om de är intresserad.
Jag undrar om man måste ha på sig en tröja som det står Sweden på med stora bokstäver nästa gång man går in i butiken, eller vad säger du Pernilla?
August Rush
Det är film med Keri Russel och Jonathan Rhys Meyers och är såklart jättebra.
Får ni chansen att se denna film, så ta den. En av de bästa filmerna jag sett detta år.