Livet på en pinne

Mina värdföräldrar har vänt huset upp och ned. Frågan är bara om det är bra eller dåligt. Jag hoppas verkligen att alla blir gladare nu, för jag är trött på alla irriterade röster...

Man kan komma på en massa saker som man vill blogga om under dagen. Men sen när man sitter här framför datorn så står det helt still. Jag vet inte vad man tidigare tänkte på, eller som tidigare hänt. Man har glömt denna jätte viktiga saken att blogga om, som man någon timma innan inte kunde sluta tänka på.

Vad fasen skulle jag blogga om idag? Jag minns inte. Jag har träffat två nakenkatter, det var en ganska rolig och ful upplevelse. Jag har även insett att min sista resmånad i USA antagligen bara kommer bli 3 veckor pga mitt visum. Nu kom jag faktiskt på vad jag ska blogga om nästa gång, men frågan är om jag kommer minnas det imorn...

Jag behöver inte säga mer än att det är fredag kväll. Nu är jag ledig i två dagar - äntligen helg.

Ska nu dra iväg till Salem, såklart, och kolla på Sex and the City - the Movie med Jons syster (och Jon om jag lyckas).

Jag erkänner, jag är chokladberoende. Jag köpte Marabou choklad på IKEA för två helger sedan, och tanken var att jag skulle sparar dem jättelänge eftersom att man inte får Marabou så ofta. Men tyvärr har jag framkallat ett chokladberoende som fått mig att äta minst en rad varje dag. Jag klarar inte en dag utan Marabou. Så frågan är nu hur jag ska överleva när jag ätit upp sista rutan av Marabou chokladen?!


Jag är glad att jag har Bob bredvid mig så jag klarar kvällen efter att ha ätit  mer än en rad idag.

Jag har en nalle som heter Bob. Han fick flyga med mig tillbaka till USA efter min semester hemma i Sverige i maj. Han sitter alltid på min säng, och mina barn vet att man inte får leka med honom, utan att man måste vara jätteförsiktig med honom.

Idag när jag var på jujitsun med pojkarna, satt jag och Harry och läste böcker. Han satt och kollade i en Byggare Bob-bok och jag frågade honom vart Bob var i boken. Han pekade så fint på Byggare Bob, och jag frågade då vart min Bob var. Min tanke var att han skulle svara att han var på mitt rum, men istället lägger han en hand på min mage. Kan säga till alla som läser detta att det finns ingen Bob i min mage och vad min lilla Harry tänkte kan jag inte svara på. Men det var otroligt roligt då alla i rummet blev lite chockade.

Helt plötsligt en dag insåg jag att jag måste ändra min inställning. Det var den dagen jag bestämde mig för att bli Little miss Sunshine. Att det var dags att se det possitiva i mitt liv och inte de negativa. Snart är min tid över. Snart tar detta kapitel i mitt liv slut, livet som au pair i USA. Snart börjar något helt nytt.

Nu är det dags att vara possitiv och göra denna tid till något underbart, fantastiskt och magiskt. Nu är det dags att vara Little miss Sunshine - hon som ger mig energin och glädjen jag behöver just nu.

Jag körde alla tre barnen till jujitsunI igår, då jag tittar back en snabbis och ser att Harry (snart 2 år) har tagit av sig skorna.

- Why did you take your shoes off, Harry?
- Because!

Han har gått och blivit en liten kaxig pojke kan jag säga.

Kom nyss hem från akuten. Min granne "tvingade" mig dit för att kolla upp min urinvägsinfektion. Jag hade tänkt att den bara skulle försvinna, och eftersom att de inte gör ont att kissa så trodde jag att de var lugnt. Men vi åkte dit hur som helst, för att vara säkra på att jag inte tog död på mig själv.
Efter ca 2.5 timma är jag hemma igen, med två recept i handen och diagnosen allvarlig urinvägsinfektion. Tydligen hade de vandrat upp till njurarna, som i sin tur hade gett mig de hemska kramperna jag hade förra helgen, och fortfarande kan känna av lite.

Men ni kan vara lugna, jag fick lite tabletter på sjukhuset, och imorgon ska jag åka till apoteket och hämta ut resten. Jag är rädd dock att de kommer gå på över 500 kr, men jag måste ju bli frisk... Så nu ska jag knapra antibiotika i 7 dagar, och någon annan tablett i 2 dagar. Så snart är jag normal igen.

Ett tips till alla au pairer:
Jag vet att amerikanska sjukvården är förvirrande och nästan hemsk, och att man inte vet om ens försäkring täcker besöken och allt sådant. Man vet inte vart man ska vända sig om man behöver hjälp då de finns alldeles för många privata läkare i ens staden. Men gör aldrig som jag och skit i det bara för att de är så krångligt och dyrt för de är det inte värt.

Måste bara få uttrycka hur otroligt härligt det är att skolan har börjat. Detta betyder att dagarna kommer springa förbi, och att jag inte kommer ha alla 3 barnen 45 timmar i veckan. Skolan är helt underbar, och kommer att ge mig mer frihet, även då de ser ut som att jag kommer jobba många kvällar istället.

Nu är de dags att sova så att jag klarar av resten av denna vecka, för den kommer betyda lite sömn. Och jag kan inte påstå att jag direkt sovit bra på flera nätter, så jag har mycket energi att ta igen.

Gonatt!

Har varit väldigt dåligt på att uppdatera nu, men som sagt så är jag lite upptagen. Det kallas för att ha finfrämmande från Sverige. Hämtade Sune på flygplatsen igår, och nu ligger hon här bredvid mig i sängen trött som en ko.

Igår kväll insåg vi att alla billiga hotell i NYC var fullbokade, och vi stod två förvirrade flickor som så gärna ville till NYC och skaka på rumpan. Så nu har vi bokat en hotell i NJ 20 minuter från Manhattan, och de kommer bli kanonbra. De mest spännande med detta är att vi kommer ta bilen dit, så det blir som en liten roadtrip i USA. Så jag, personligen, planerar att lämna huset vid 5-6 tiden på morgonen så vi är där tidigt (Sune får ta bussen om hon inte vill gå upp så tidigt). YAY!!

Idag var Sune inne i Boston på dagen när jag jobbade, och jag och barnen kom in på eftermiddagen och gjorde henne sällskap. Imorgon blir hennes första dag med mig på jobbet. Vi ska baka kanelbullar. YAY!
Nu är vi övertrötta så vi måste sova!!