24 timmar senare var jag framme i Boston. Kandes som att jag aldrig lamnat, och det ar vall positivt. Efter en lang natt pa Arlanda, flyg hit och dit, sakerhetskontroller som gor en galen, sa landade jag antligen i Boston. Da var det dags att borja bli nervos. Innan de satte en stampel i mitt pass skulle de fraga en massa fragor. Det var inte som forra sommaren da jag gled igenom smartfritt, oh nej. Denna gang forsokte han verkligen satta dit mig med alla mojliga fragor att jag blev orolig att jag skulle hamna i ett forhor. Men med lite handsvett och ett hjarta som slog lite snabbare fick jag stampeln. Sa lange man talar sanning sa ar det lugnt, da kan de het enkelt inte mer an att tro pa en.

Har spenderat resten av dagen med Jons underbara sota systerdotter, snackat skit med hans syster, och nu ar det dags for sangen. Klockan ar bara strax efter 21, men anda kanns det som att det ar langt over 12-slaget.

Imorgon vet jag inte vad som hander, forutom mitt forsta besok pa Starbucks som jag sa langtat efter. Sen har livet i Boston dragit igang.