Ju mer jag tänker på det, desto mer stör jag mig på det.
Jag vet inte hur jag ska ta det för att inte ta det på fel sätt. Jag vet inte hur jag ska tänka för att slippa känna mig ensam.

Jag kan inte förstå hur Steph och Courtney åkt till NYC denna helg, utan att fråga om jag vill med. Och det komiska med det är att det är två tjejer som egentligen har träffats genom mig. Courtney åker hem till Australien i mars, och jag kommer bara få träffa henne två gånger innan dess. Jag som ville vara med när hon gjorde sin tatuering missade det också, utan fick höra om det dagen efter.
Jag antar att de känns extra hårt nu när man inte har något att göra denna helg, och knappt några vänner kvar i Boston, och vet att de springer runt i NYC och har roligt.

Jag antar att det här är anledning till att jag inte vill ha några au pair kompisar. Man vet inte vart man har dem. Och jag som trodde att Steph var en av mina bästa kompisar här får nog tänka om. De tråkiga är att vi ska på en 80-tals fest tillsammans efter att jag kommit hem från San Diego, och jag vet inte om jag känner att jag vill gå med dem längre.

Ju mer jag tänker på det, desto mer stör jag mig på det.