Mr Green ligger fortfarande på ryggen på mitt golv och ser allmänt död ut. Det är nog dags att vända på honom nu.

Idag ska jag åka och hämta min blivande rumskompis. Hon ska äntligen slå sig fri från sin familj och åka till en ny och förhoppningsvis bättre familj. Men i väntan på att få flyga till Vermont ska hon bo hos mig. Kl 2 idag kommer vi att åka från huset I Andover, och förhoppningsvis med ett leende på läpparna av att aldrig mer behöva återvända.

Jag vet att jag kommer sakna henne otrolig mycket när hon nu på torsdag lämnar Boston och Massachusetts, men jag är otrolig stolt över henne. Jag är stolt över att hon inte låter något stå ivägen för hennes dröm att få vara i USA och att hon är så stark som står ut med allt man egentligen inte ska behöva stå ut med. Livet som au pair är inte lätt, och det är hon ett levande bevis på. Men hon är då den bästa au pairen jag någonsin mött och en den starkaste. Hon vet vad hon är värd och jobbar hårt för att få det!
Hon är den bästa kompisen jag haft här i USA och hon kommer alltid finnas i mitt liv i fortsättning. Inte ens en 3,5 timmes bilfärd till henne kommer stoppa mig från att träffa henne här i USA.

Jag är stolt över dig Pernilla! Ingen ska behandla dig som hon gör, och det är du väl medveten om! Jag kommer sakna dig en massor och kommer alltid finnas här om du behöver mig.

Nobody puts Baby in a corner