Ni som känner mig väl vet att jag gärna inte rör mig där det är packat med folk. Ni som känner mig vet att mig hittar man på sidan av där jag sitter och myser. Men ni som känner mig vet nog inte att jag i detta tillfälle skulle kunna sätta mig på ett plan till Afrika.

Det är rea-tider och det är verkligen rea överallt. Stod och köa härom dagen för att köpa en sjal på rea, och jag var inte ensam. Tjejer bokstavligen stormade butiken, så jag tog min sjal och gick Bestämde mig imorse för att gå på ännu en förturs-rea bara för att jag kunde och tog mig därför till NK. Kändes väldigt trevligt när en vakt står utanför och kontrollerar att man har ett nyckelkort och sen välkomnar en in, som om man vore en mycket viktig kund för dem.

Väl inne började ångesten komma krypande. Inte för att det var mycket folk utan för att alla bara skulle handla och handla. Nästan alla fick runt med en NK-kasse och sprang runt som galningar för att få de bästa kapen. Då ville jag tillbaka till Afrika, till Inhambane där den enda kassen man hade i handen var en matkasse, gärna fylld med goda bananer och mango. Där handla man ingenting onödigt. Eller ja, chokladen varje fredag kanske var onödig, men där levde man i nuet. Livet gick inte ut på att shoppa och ha de senaste kläderna eller sakerna, utan att klara dagen! NK fick mig att vilja ta flyget till Mozambique, även om jag klagade så mycket om hur hårt livet var där.