Ja, då har man kommit hem till Sverige igen. Landade idag vid lunchtid och har ännu inte bestämt mig och jag är glad eller ledsen. Ligger nu i min säng och ska till och sova. Mitt rum är ett enda stort bombnedslag. Måste gå igenom alla lådor så jag kan lägga undan mina kläder och annat smått och gott.

Ville mest säga att jag har landat och är hemma igen.
Godnatt!!

Då var det dags att packa igen. Denna gång är det inte lika många saker som ska med, men grymt mycket godis ligger där i väskan.

Men den glada nyheten är att det blev ett gigantiskt hål kvar i min lilla väska att jag kunde utan problem få ned Bob. Så nu ska Bob få se USA och bo hos mig de sista 10 månaderna. Min familj tycker jag är knäpp då jag kommer ha så sjukt mycket att ta med mig hem i mars, men jag får väll ta honom under armen när jag åker hem om han nu inte får plats i en väska.

Äntligen ska Bob få följa med mig!

En god natts sömn. Jag behöver sova, sova ut och vakna och känna mig utvilad.

Idag var jag och fikade med en kompis och köpte en chai latte. Den såg väldigt god ut måste jag säga, men när jag började dricka den blev jag nästan besviken. Den smakade annorlunda, och nästan lite kardemumma. Så nu vill jag ha en Starbucks i handen, och ta en klunk av chai latten och känna hur den bara smakar, helt underbart gott.
Starbucks forever!

Lyckades glömma min kamera hos en kompis ikväll... Och jag som har ett projekt att ta kort på all mat jag äter denna vecka. Får låna mina pärons kamera tills jag kan hämta min älskade. Jag har alltid min kamera i väskan, alltid, och nu helt plötsligt kommer jag den inte att ligga där. Att jag kunde vara så dålig och sprida runt mina saker överallt så att jag glömde den.

Förhoppningsvis kan jag hämta den imorgon, så då kan jag börja visa mitt projekt.

Då var man hemma. Hemma i sitt egna hus där man inte satt sin fot på ett år. Det var en mycket konstigt känsla när man stod på svensk mark igen. Nu sitter jag ute på altanen och kan inte ens förstå att jag varit i Boston i ett år. Allt är mycket konstigt.

Men jag har kommit fram tillsltut, efter mycket krångel. But I must say that I miss the US, and I miss speaking english....

Uppdaterar mer senare då jag kommit till rätta....

Nu ska jag gå upp om lite mindre än 3 timmar.
Får se om jag ens kommer somna inatt då.
Har sprungit runt som en idiot idag och är nu helt död. Får se om jag får igen väskorna sen när jag packat i allt. Oj oj oj.

Jag kommer sakna alla så otroligt mycket!
Men kom ihåg att jag inte är långt borta, har internet och mobilen.


Bye Sweden! See you next summer.
Älska!

Nu har jag slutat med nedräkningen.
Idag gick min plattång sönder så nu måste jag köpa en ny inför resan. Annars tror jag att jag har köpt allt inför resan. Ska klippa mig imorgon så att jag är fin i håret inför min resa. Vill ju inte att amerikanerna tycker jag är ful i håret eller.

På lördag ska jag ut och shake that ass för sista gången. Hoppas fler ska ut då också. Men det blir nog en ganska lugnt och tidig kväll för jag ska klara av söndagen i Sverige, för så ska ALLT vara klart.

Nu börjar jag får ordning på allt här hemma. Nu har jag nästan gjort allt jag kan göra. De flesta sakerna använder jag ju fortfarande så jag kan inte packa ned det ännu. Plus att jag måste tänka på hur jag packar. Får bara ha med ena väskan på hotellet och måste därför ha allt jag behöver de första dagarna i den väskan, sen får ingen av väskorna väga mer än 22 kg.

Nu är jag sugen på choklad, inge bra. Har köpt Marabou som jag tänkte ta med mig, men det kommer nog inte hålla.

Älska!


För er som inte sett min familj ännu så finns det en bild i förra inlägget.

Då har man äntligen fått sitt visum efter 2.5 timme på Amerikanska ambassaden i Sthlm. Trodde aldrig det skulle ta så lång dit. Först stod man i en kö utanför ambassaden i 1 timme, sen var det som att gå igenom tullen fast man bara skulle in på ambassaden. Väl inne stod man i nästa kö i ca 30 minuter (kollade inte klockan) och när jag kom fram till "window X" för nonimmigrant visa var det bara att lämna mina papper och sedan sätta sig och vänta. Sen satt man där och vänta och vänta och vänta och tillslut sa de "Anna Kristin Hedberg to window D" och då kände man att slutet var nära. Sen tog de fingeravtryck och så fick jag en stämpel på mitt visumpapper, sen var det bara att gå. Allt detta tog alltså 2.5 timma! Usch!

Så nu är man ägare av ett amerikansk visum, nu kan jag börja slappna av inför resan. Väntar på att mitt pass ska skickas hem till mig och att jag ska få mitt körkort så att jag är redo att åka.

Det sista dagarna är galna för jag har jättemycket att göra och vet inte hur jag ska få ihop allt. Har inet varit på dagis på över en vecka och ska ta mig dit nu igen, men bara att hitta 2 timmar att ta sig dit var inte de lättaste.
Snart är det bara en vecka kvar, och den veckan kommer gå så jäkla snabbt för de gjorde denna.
Och innan jag åker måste jag städa ut huset efter mig så att jag inte bara lämnar allt som det är. Min garderob ska städas ur, badrummet, alla skor och jackor ska bort, och alla lådorna jag har på rummet ska städas.



Det finns vissa människor jag älskar, och ni vet vilka ni är när ni läser detta. Ni har gjort mitt liv underbart. Ni har varit i mina drömmar och jag kommer sakna er. En av er kommer jag alltid ha svårt att släppa för du var min dröm.
Älska!

Jag lämnar jag Sverige för 13 månader i Wakefield, USA.
Förberedelserna är många, har fullspäckat schema. Har redan börjat packa lite smått så att jag kan se ungerfär vad som ska med...och de e fan mycket.

Jag ska till Kupolen, Lager 157 och Sunnanhed innan jag åker, plus att jag ska til ambassaden på torsdag för att få ordning på visum. Sen har jag bokat tid hos Tomas (frisör) den 18 Maj.
Sen måste jag faktiskt få vara med de underbara barnen på dagis. De e några jag kommer sakna väldigt väldigt mycket. Ska ta med mig kamera och ta lite kort så att jag har dem dokumenterade.

Min syster Maria har nu flyttat hem över sommaren, och jag har turen att få spendera mina sista två veckor med henne, och ta henne på alla utflykter som skall göras.

Som sagt, om 2 veckor åker jag, den 21 Maj. Och som jag tidigare skrivit så har jag redan fått flygtiderna, vilket känns väldigt läskigt verkligt. I torsdags ringde en av de två tjejerna jag ska resa till New York med. Det är väldigt skönt att veta att jag inte reser själv. Hoppas bara dem är något att hänga i gran! haha

Om ni vill träffa mig måste ni nog boka tid snart innan jag är uppbokad.

...efter en helg i Uppsala och ett galet valborgsfirande så är man hemma igen då.

Har fått 578675 papper (mycket att läsa nu) med massa information och 5 blanketter som jag ska fylla i och ha med mig till ambassaden. Jag känner mig såååååå stressad och förvirrad över allt. Det är alldeles för mycket just nu. Kan inte förstå att jag snart åker. Idag är det 20 dagar kvar, sen är jag borta med vinden.

Kl. 9:20 den 21 Maj lyfter planet mot London för mellanlanding och sedan vidare till New York. Gaaaaalet.
Nu börjar man känna pressen. Förhoppningsvis så är jag snart klar med alla visum-papper och läkarpapper och ALLLLT. Jag har en hel hög med 4 mappar med massa papper som jag måste gå igenom. Det är massor att komma ihåg att ta med sig till USA också.

Som sagt, den 21 Maj kl 9:20 lämnar jag sverige och kommer hem igen nästa sommar.

Nu händer de alldelse för mycket i mitt liv. Nu har jag massa datum framför mig och en massa papper att fylla i, och tusen saker att hinna göra innan den 21 Maj. Börjar känna av att jag ska lämna Sverige snart, känns överallt...

Elise berättade att Max är lite orolig över att jag kommer till dem. Han vet inte vad det innebär med att ha en från ett annat land som bor hos dem. Han har berättat för mig om sitt lamm (Lamby)och skrev i det senaste mejlet:
Lamby doesn't know yet if he likes you but I think he will. I think the first time he sees you he might run off and hide in my blanket. but I'll help him feel more comfortable.

Hur förklarar man för två pojkar vem man är och vad man ska göra hos dem? Får se vad de säger när jag kommer då. För nu är de inte alls långt kvar.

Kommer sakna dagiset jättemycket när jag åker. Kommer sakna alla mina kompisar som är helt underbara. Kommer sakna alla barnen, deras röster och deras sätt att vara helt underbara. Jag önska jag kunde ta med mig alla barnen till USA, men de går ju inte.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till länge, men jag längtar efter att få åka, men samtidigt så kommer jag ha svårt för att släppa alla här, familjen och dem på dagis t.ex. Jag vet att det är något jag måste göra, så jag åker.
Ni kan alltid hitta mig här eller på msn, eller t.o.m på mitt nummer (bara SMS). Jag försvinnner inte helt. Men jag kommer sakna vissa väldigt mycket, och ni vet vilka ni är.

Älska!

Jag vet inte någon någonsin kommer att förstå...
Att jag är singel har väll inget missat....men de stör mig så när folk säger att jag med mitt utseende kan få killar eller liknande.
Kan någon då förklara för mig varför jag inte har en kille? Varför alla killar sticker? Varför jag inte lyckats hållt kvar en kille i mer än 3 månader? Ibland känns det bara som att man är söt och snygg och bla bla bla, men man inte är girlfriend material. Att killarna inte kan se något annat, eller att de bara inte kan bli kära i mig. Jag kanske bara har de yttre, men saknar det där lilla extra....

De stör mig så när någon påpekar ens utseende, för jag vet att den personen ändå bara ser mig som en tjej med utseende och inte som något mer... Jag har haft två förhållanden, ena varade i ca 3 månader (till och från) och de andra i knappt 2 månader. De killar jag träffar ser mig bara som någon de kan ha sex med, men jag är ju inte en sån. Kan inte någon förstå att jag inte är den tjejen. Jag vill ha någon som vill ha mig, som vill vara med mig, någon som ser hela mig och avgudar mig.

Jag orkar inte med killar längre. Den dagen jag lyckats ha en kille i 4 månader ska jag fira. Den dagen en kille säger att den älskar mig (och verkligen mena det) ska jag fira. Den dagen någon kommenterar min personlighet ska jag njuta. Ibland önskar jag att de är jag som krossar alla killarnas hjärtan och inte tvärtom...

Jag har aldrig känt hur det känns att vara med någon som verkligen är kär i mig, för uppenbarligen så har mina två förhållanden saknat kärlek. Jag vet inte om det är ett misslyckade eller om man bara inte kan bli kär i mig. Det första förhållandet gick ut på makt och att äga, men ingen kärlek från hans sida. De sista förhållandet kanske innehåll något, men de var ingen kärlek från hans sida. Det är skillnad på att vara kär och att tycka om någon väldigt mycket.
Utseende är inte allt, för man kan inte bli kär i utsidan. Om någon verkligen var i kär i mig skulle de inte lämna mig, och om de lämnar mig så var det inte riktig kärlek.

Det stör mig sååååå när jag bara känner mig som ett utseende och inte som en person.
Jag är ingen svensk söt blondin, mitt namn är Kristin.

Säger bara en sak; Jag är inte en sån tjej!

Jag ska till Boston, eller snarare till Wakefield. Har nu tackat jag till familjen Reitshamer.
Det tidigaste datumet som jag kommer åka är den 21 Maj, så nu vet ni alla =D

Jag har nog bestämt mig för Boston nu gått folk. Kristin kommer att spendera ett år i Boston, MA tillsammans med familjen Reitshamer med pojkarna Sam 6 år, Max 4 år och Harry 6 månader.

Beräknar vara i USA om en månad ca, om inget skulle hända.

Jag vet inte hur jag ska tänka så snälla hjälp mig någon!!!!!!

Jag sitter och väljer mellan två familjer just nu...men jag vet inte riktigt hur jag ska tänka för att välja den rätta för mig...

För första familjen bor i en förort till Philadelphia. De har tre döttrar i åldrarna 5, 3 år och 16 månader.
Båda föräldrarna jobbar, och pappan i familjen kommer man väll knappt se för att han har jätte långa arbetsdagar då han jobbar i New York.
Jag tycker om detta område mycket bättre än Boston, det verkar mycket bättre på alla sätt och vis.
Jag är osäker på om jag kommer att gå ihop med föräldrarna, för jag har inte fått någon riktigt bra kontakt över telefon. Vi pratade en väldigt kort stund men har mejlat en del.
Denna familj verkar bo väldigt bra och deras hus verkar ligga i ett bättre område, plus att jag har tillgång till en jätte stor tv.
Cherry Hill som stället heter ligger ca 1 timme från New York, ca 20 minuter från Philadelphia och lite längre till Atlantic City.

Den andra familjen bor i en förort till Boston. De har tre söner i åldrarna 6, 4 år och 6 månader.
Jag kommer jätte bra överens med mamman över telefon och hon är helt underbar, vad det låter alltså. Hon kommer att plugga och vara hemma så att jag kommer inte ta hand om de tre barnen ensam någon gång, utan kanske bara ett eller två...
Vi pratade i telefon i över en timme och hon verkar sååå bra.
De har ett hus vid kusten de besöker lite då och då.
Deras hus är ett gammalt viktoriansk hus och nyss renoverat. Ser vädligt mysigt ut.
Boston ligger för långt upp i USA enligt min smak... Denna förort ligger vid Boston och man kan ta sig till New York med tåg från Boston....


Snälla gott folk, hur fan ska jag tänka? Hur ska jag välja när alla barnen verkar helt underbara......?
Vad tycker ni?

I helgen fick jag det, mejlet från första familjen.
Dom bor i New Jersey och har 3 flickor i åldrarna 5, 3 och 16 månader. Nu väntar jag bara på att hon ska ringa. Dom låter helt underbara och söta dessa flickor och mamman låter som en jättesöt mamma. Grejen är den att det är 3 barn och det är lite jobbigt. Vill helt ha max 2 barn men dom låter ju så söta dessa flickor. Får se om hon kan övertala mig via telefon att jag klarar av hennes 3 underbara barn.

Så nu är jag påväg!

3 barn är mycket ansvar, men jag är ju van vid 24 barn på dagis.... Vi får se hur jag gör om jag tackar ja eller nej, men förhoppningsiv så ringa hon mig i början på veckan och då kommer jag kunna göra mitt beslut.

Ni får helt enkelt vänta lite med svaret på hur jag gör med dessa flickor.