Nu är det bara 25 dagar kvar tills jag sitter på flygplanet på väg till Boston. Men idag är det den amerikanska nationaldagen, 4th of July. Och jag måste erkänna att de är sorgligt att inte få vara där och fira med alla patrioter. Jag undrar vad mina vänner gör idag? Hoppas att de har roligt.

Den 30 juli åker jag tillbaka till Boston. Jag har min lilla nedräkning, men jag måste erkänna att de känns lite overkligt. Första ska jag få reda på om jag kommit in på utbildningen jag sökte, och sen är de packning som gäller. Frågan är bara vad man tar med sig. Måste hur som helst ha en tom väska med mig så att jag får hem allt som ska hem.

Happy 4th of July everybody!

Jag får hela tiden sånna där mysko känslor. Om de är avundsjuka eller inte vet jag inte. Det känns som att min gamla värdfamilj tycker om den nya au pairen mer än vad de tyckte om mig. Efter 21 månader med dem, känns de som att dessa snart 4 månader för den nya au pairen är helt annorlunda och bättre. De känns inte som att de bryr sig lika mycket om mig som henne.... Jag hatar att få dessa känslor.

Det var ett tag sen jag skrev här. Jag ber om ursäkt, men mycket har hänt och allt har stått lite upp och ned.
Idag drar jag till Stockholm med min mamma. Det är över 2 år sen jag var i Stockholm så de ska bli skitskoj, även om solen inte kommer skina på mig.

Igår hämtade jag ut mitt nya pass, så nu är jag redo att flyga tillbaka till Staterna igen. Om 2 månader är jag nämnligen i Boston. Gud så jag längtar.

Som jag skrev i det tidigare inlägget så ska jag nu till Boston. Pengarna är dragna från mitt konto, så nu är det bara att börja med nedräkningen.

Men det som är WOW kommer nu:
Jag betalade 4550 kr för min biljett igårkväll, och idag ligger den billigaste på 5508 kr. De kallar jag för WOW. Det är nog en mening med att jag ska åka i alla fall. Hehe

Nu måste jag till polisen och skaffa nytt pass, för mitt går ut i oktober.

Livet efter att ha varit au pair är lite hårdare än jag trodde... Jag har lämnat en familj jag bott och levt med i 21 månader. Och blivit ersatt av en ny au pair, som jag aldrig kan sluta vara svartis på då hon bor i MITT rum, kör MIN bil och leker med MINA barn. Hon lever MITT gamla liv, och de är visst hårdare än jag trodde. Denna känsla av att ha blivit ersatt känns mindre bra. Jag försöker övertala mig själv att ingen kan ersätta mig då jag är min egna individ, men ändå så känner jag mig bortglömt nu när jag inte längre är i USA.

Jag hade en helt underbar pojkvän i USA, och nu väntar jag bara på att bli ersatt. Jag kanske skulle ha pinkat mer revir när jag var där, men de finns inget jag kan göra. Fick höra att en av pojkarnas jujitsutränare tydligen tycker om den nya au pairen, så nu är man ersatt där också. Jujitsun var mitt ställe, jag älskade att gå dit med barnen och alla som jobbade där var helt underbar. Men nu är det en "ny" Kristin där som gör allt som jag en gång gjorde.

Jag vet inte om det är fler som jag som känner att man blivit ersatt... Men de känns hemskt! Jag saknar min Jon mer än jag någonsin trodde att jag skulle!

Jag har fått två kommentarer på inlägget om artikeln. Och jag tänkte att de var dags att svara på dem.

Mina svenska R är alldeles perfekta och du frågar mig. Jag tycker att jag fortfarande pratar flytande svenska och kommer aldrig tappa mitt modersmål. Jag måste ha sagt något roligt under intervjun så fick mina R att låta "amerikaniserade".

För de som inte vet så jättemycket om min tid i USA, så kan jag berätta att jag lämnade Sverige den 21 maj 2007, och flyttade till förorten Wakefield 20 minuter norr om Boston. Jag åkte med förmedligen Au Pair in America (eller Skandinaviska institutet som de heter här i Sverige), och tycker personligen att de är den bästa au pair förmedlingen. I februari 2008 skrev jag på alla papper angående förlängning med samma familj, mina tre pojkar, och fick mitt nya slutdatum den 20 februari. Jag trivdes helt underbart bra och hade en fantastisk tid, men tyvärr sprang månaderna iväg och det var dags att åka hem. Mellan den 21 februari och 19 mars levde jag som turist och njöt av tiden jag hade kvar. Den 20 mars landade jag i Sverige, och jag visste att de var slut, det bästa jag någonsin gjort - varit au pair i USA.

Nu är mina planer att börja plugga. Jag skulle jättegärna vilja åka tillbaka till Boston och plugga, men det är alldeles för mycket dyrt. Så min nya plan nu är att plugga här i Sverige (och slippa ett mega studielån) och sen göra allt jag kan för att få ett green card och kunna flytta tillbaka. Du som kommenterade och bor i Boston sedan 10+ år tillbaka, jag blev enormt nyfiken på ditt liv. Kommentera gärna igen och glöm inte din email. Hehe

Idag fick jag två paket. Men inte vilka paket som helst. Mitt efterlängtade paket från USA hade äntligen kommit, efter 8 dagars resa till lilla Sverige. Så nu är äntligen mina väskor och hårprodukter här. Och min mössa jag hade kunnat behövt i onsdags.
Förutom de gigantiska paketet så kom ett litet ett som innehöll min nya mobiltelefon. Det var ju nästan lite skrattretande när jag insåg att min mobiltelefon levde sitt egna liv när jag kom hem, och stängde av sig själv när de kände för det. Så jag, som är arbetslös och allt, fick gräva fram lite pengar och köpa mig en ny som jag kunde lita på.

Sen nu på kvällen lagade jag mat till min kära familj, så då fick jag allt känna mig lite vuxen.
Nu är det dags för sängen, för jag är grymt trött och måste försöka gå upp tidigare än 10 imorn så jag kan ställa om mitt dygn snart.

Dagarna har gått och jag har nu varit i Sverige i 3 dagar. Det känns inte direkt som att jag varit borta i nästan två år, men samtidigt känner jag väldigt vilsen på något sätt.

Idag har mitt rum fått lite mer ordning, vilket betyder att jag inte är så jättelångt ifrån ett fint rum. Mina resväskor är tomma, men tyvärr jag lagt de mesta på golvet så det kanske inte är en sådan stor skillnad trotts allt. Detta liv efter att ha varit au pair är inte de lättaste. Att komma hem till sitt "gamla" liv, och vara arbetslös är väll inte så mycket att hurra för. Jag är mer amerikaniserad än vad jag trodde...