Livet på en pinne

Nu har äntligen sommaren kommit hit. Solen skiner, man springer runt i klänning och bara njuter. Äntligen är det sommar, och äntligen ska mina äventyr börja.

Idag har jag haltat runt i solen och tyckt synd om mig själv som har en gigantisk fotknöl. Men jag ska inte klaga, för de var helt underbart väder.

Jag kollade på klockan och den var efter 19:30, men ännu ingen värdpappa som "bytt av" mig. På gatan utanför huset ser jag Stephs bil, och jag känner hur jag blir mer och mer stressad. 5 minuter efter att jag slutat jobba kommer Stefan, och jag springer fort upp på mitt rum och byter väska och gör mig redo för kvällen. Ut genom dörren, och ned för trappen. Men de gick nog lite för fort för mig. När foten nuddar marken, kliver jag snett och rasar ned på marker med en jättekraft. Jag visste att Steph satt i bilen och väntade på mig, men jag insåg att de skulle ta mig ett tag att mig upp på fötterna igen, så jag letade efter min mobil i väskan och ringde henne och sa att jag satt på gräsmattan och behövde hjälp. Men lite hjälp var jag inne i hennes bil påväg mot Harvard Square.

Nu ligger jag i sängen med svullen fot och tycker synd om mig själv. Jag vet att jag tänkte att det inte var så farligt, när jag satt där på marken, och att de bara var att gå bort smärtan. Och de var vad jag gjorde i Cambridge. Men nu har jag nå så sjukt ont i foten att de ska bli intressant hur de känns när jag vaknar upp imorgon.

Nu ska jag sova, och vila min fot. Fick mig nog en rejäl stukning, men jag har varit med om värre smärta. Känner mig nå så sjukt klumbig som lyckades att ramla. Och nu när jag kan erkänna att det gör sjukt ont, så tycker jag synd om mig själv. Inte lätt att vara liten.

Det värsta med att vara au pair i denna familj:
Att jobba även då föräldrarna är hemma. Att känna att jag kan göra så mycket annat än att sitta och titta på barnen när föräldrarna är hemma.

Efter att jag hade lagt lilla Harry och stängt dörren ser jag att min värdpappa sitter och läser böcker för de andra pojkarna. Jag frågar om de redan borstat tänderna, och Stefan springer snabbt in i badrummet och hämtar tandborstarna. Jag stod där inne och plockade upp allt ur badkaret då han säger att jag inte behöver göra det för jag jobbar inte längre. Jag svarar lite fint att jag jobbar till 7:30 ikväll, vilket jag gör hela veckan, varpå han frågar varför. Eftersom att jag inte har en blekaste varför jag jobbar så sent, säger jag det rakt ut och han ler och säger bara med en jätteglad röst That's perfect.

Jag vill bara lägga mig ned och dö, för denna vecka kommer bli hemsk. Jag hatar att vara au pair, när jag känner mig sem deras slav. När jag jobbar och de bara sitter och slöar. Jag jobbar redan sjukt mycket, så kan de inte lägga sina barn själva på kvällen då?! Jag har en familj som ser till att jag jobbar mina max 45 timmar i veckan, även fast de inte behöver mig.....

Jag är så full i kärlek nu att jag tror att jag kommer att explodera snart. Jag har så mycket kärlek inuti mig att jag inte kan hålla det inne längre. Jag är redo att hitta någon att ge all min kärlek till, men jag vet inte om kärleken är redo för mig.

Nu är det dags för att mina nya äventyr ska börja. Är nu inne på mitt andra år som au pair, och känner att detta år ska bli ett äventyrligt år. Det är inte så varmt som jag vill att de ska vara ute just nu, men jag får vara glad för att de inte snöar.

Just nu kan jag inte koncentrera mig nog för att få ihop ett bra inlägg.  Mina tankar är överallt och springer. Ligger här i min säng, lyssnar på Marit Bergman och känner hur det är dags för mig att planera min framtid. Av någon anledning så börjar jag känna mig stressad, vilket jag inte borde. Jag har gjort en sak som jag ville göra här i USA, och det var att hitta mig själv, så nu måste jag bara hitta min framtid.

På lördagmorgon drar jag iväg till NYC. Det kommer att vara startskottet för min andra år fyllt med äventyr.

And I will always be your soldier
I'll be marching by your side

Gick ned till Harry nyss för att säga hej då jag inte sett honom sen jag kom. Han vet vem jag är, men han var så blyg. Han började nästan gråta när jag snodde en kram från honom. Jag har varit borta en vecka och han ser mig nästan som en främling, fast han ändå vet vem jag är.

Börjar jobba om snart 1 timma, så jag ska väll ladda upp mig. Får se hur det kommer bli med Harry idag, om han kommer acceptera att jag är tillbaka eller inte. De andra pojkarna kom till plygplatsen och hämtade mig, så jag vet att de saknade mig i alla fall.

Vad finns de mer att säga än att jag är sjukt trött och kommer somna när som helst. Nu är jag hur som helst framme i Boston igen och det gick hur bra som helst att komma in i landet (vilket jag befarat). Har nästan packat upp allt redan, så snart kan jag lägga mig i min säng och bara vara.

Syns om 10 månader igen Sverige. Kommer att sakna er!

Om man är svensk och aldrig bott i ett engelsktalade land en längre tid så är det fullt acceptabelt att slänga in engelska ord i sina meningar. Men om man däremot har bott utomlands och av misstag/vana slänger in ett engelskt ord i en mening, så är det helt plötsligt det värsta man kan göra. Varför är det så?

Satt idag på en frisersalong med min syster och lyssnade på hur både hon och frisören lite då och då använde sig av engelska ord. De anstränger sig inte alls eller tycker att de är lustiga som slänger in dessa ord mitt i en svensk mening, Då slog de mig helt plötsligt. Om jag hade suttit där och pratat precis som dem, så hade de skrattat åt mig.
Bara för att jag bott i USA ett år, får jag inte använda mig av engelska ord utan att nästan bli retad, men alla andra får göra precis som de känner för. Varför är det så? Varför är det med acceptabelt för dem att slänga in engelska ord än för mig?

Nu de senaste dagarna har jag börjat känna mig lite annorlunda. Att jag inte är som alla andra. Men jag antar att det båda är på gott och på ont. Jag tror inte att jag är som alla andra tjejer, men jag säger inte att jag är bättre än alla tjejer. Hade jag nu varit annorlunda på ett så bra sätt så hade jag antaligen haft någon som uppvaktade mig, men så är inte fallet.

Vad jag vet är att jag har en mycket bra vän, men jag är rädd för att vi kommer att tappa varandra ju längre tiden går. Det finns inte många som kan få mig att känna mig så avslappnad och känna mig som mig själv, och jag vill inte förlora det. Jag vill att vi ska vara en del av varandras liv, och alltid finnas där i vått och torrt, men jag är rädd att de inte kommer att funka.

Tillhör jag bara historien och inte framtiden? Är jag för annorlunda att jag kommer bli ett minne blott? Vissa vänner har man för livet, och andra kommer och går. Snälla, stanna livet ut! Bli gammal med mig.

Så nu är det bara en timma kvar tills jag lämnar huset. Snart kommer jag sitta där på flygplatsen, helt själv...

Imorgon kl 12:45 så landar jag på Arlanda.

Skulle till Rob och säga hej då efter att ha varit till Starbucks med Steph och Kathy. Tanken var att bara titta in och säga hej och hej då, och sen åka hem och duscha och fortsätta packa. Men jag fastnade.

Vi skulle bara lägga upp mig på hans Wii, och slutade med att vi bowlade, spelade tennis och boxades. Efter några ronder i rinken började jag bli alldeles för svettig och insåg att de var dags att åka hem. Skulle vara hemma kl 9 så att jag hann göra allt inför morgondagen, men kom hem efter kl 10.


Nu sitter jag här i sängen och mitt rum är ett enda stort kaos. Det är dags att sova, så jag ska låta mina väskor vara nu ta hand om det imorgon. Tänkte sätta barnen framför tvn ett tag så att jag kan packa klart....

Gonatt! Syns i Sverige!

Om ett dygn lämnar jag mitt andra hem i Wakefield och är påväg till flygplatsen. Just nu packar jag som en galning och försöker få ner så mycket jag kan. Är fortfarande förvirrad över vad jag ska ha med mig. Vet att jag kommer sitta där på flyget och komma på en massa saker som jag skulle ha tagit med mig hem,  men vad kan man göra.

Både mina iPods ska laddas, likaså mobiltelefonerna. Jag är väldigt sugen på att ta med mig ett fjärde par skor, så kan kanske trycker ned dem i sista sekund. Och sen kanske jag tar med mig min andra vårjacka, så att jag har lite ombyte. Mina väskor kommer att vara proppfulla, men det är bara bra. Häften kommer att lämnas i Sverige och sen kommer de fyllas på med godis och andra svenska härligheter.

Nervös? Kan väll erkänna att de börjar kännas nu.
Glad? Har ännu inte bestämt mig. Fortfarande mycket förvirrad.
Stressad? Med tanke på att jag jobbar 10 timmar imorgon innan jag åker så är svaret ja!

Jag har gjort en till blogg på engelska till min värdfamilj så att de kan följa allt jag gör hemma i Sverige, och har ni tur så kommer samma bilder och text upp på denna blogg också.

Det är många som tror att om man åker till USA så går man upp i vikt. Och visst är väll det delvis sant också. Men det beror ju såklart helt på om man lever som en amerikan eller om man lever som en svensk i Amerika. Jag kan säga att jag själv gått upp ca 2 kilo på ett år, och då äter jag nog lite sämre mat än vad jag gjorde i Sverige.

Men det jag egentligen vill säga är hur duktig jag är. I Sverige ville jag träna och gymma, men jag tog mig aldrig tiden. Jag var som stillastående i några år innan jag kom hit. Men sedan jag kommit hit har jag börjat gymma, och är jättestolt över mig själv som faktiskt tar mig tiden. Visserligen så har jag inget val då jag har en gigantisk bebis att bära runt på hela dagarna, så jag måste gå till gymmet, men jag är i alla fall väldigt stolt över mig själv.

Till alla blivade au pairer så kan jag säga att det är upp till er om ni vill gå upp i vikt eller inte. Ligger just nu på sängen med en påse Sour Patch (godis) i handen, så jag kanske inte är ett bra exempel på hur man ska leva.

"I wonder how it feels to be a Kicki?" - Max 5 år

Massachusetts är den delstaten som folk kör sämst och värst i. Jag har länge väntat på att något ska hända mig när jag är ute och kör, och man har stenkoll på vad alla bilar gör, för de är ett måste i denna delstat.

Men idag var oturen framme. Imorse körde jag till Max skola, som jag gör varje dag. I bilen satt Max 5 år och Harry 18 månader, och det var en helt vanlig morgon. Tills jag helt plötsligt ser hur en vit Subaru är påväg att köra rakt in i sida på mig. Jag bromsade som an galning och samtidigt skriker till, och olyckan var ett faktum. Vi kör båda in till sidan av vägen och jag kliver ut. Innan jag ens hunnit stänga bildörren har den kvinnan i den andra bilen hunnit kommit fram och ber om ursäkt och såg helt förstörd ut. Vad som hände var att jag körde på en huvudled i ca 50 km/h och hon kom från en sidogata, men såg mig inte och körde ut.
Hon ringde polisen, och någon minut senare kom en brandbil med sirenerna på, och en polisbil. Två brandmän kliver ut ur bilen och frågar hur det gått och om någon var skadad. Och när jag svarade att alla var oskadda så hoppade de in i brandbilen igen och körde iväg. Då var de dags att prata med herr konstapeln och ge honom all information så att han kunde fylla alla papper.
Eftersom att jag har världens bästa värdmamma körde hon till olycksplatsen så fort hon kunde och hjälpte mig med det sista. 30 minuter efter kraschen kunde jag köra iväg och lämna av Max vid skolan.

Kom hem igen med Harry, och kör direkt ned till försäkringsbolaget och får fylla i en massa papper. Min värdmamma gav mig en kram och sa att jag skötte situationen jättebra, och min värdpappa kom hem och var skitarg på kvinnan som kört in i mig. Det var en olycka, och olyckor händer.

Jag har ont i kroppen nu efter att ha spänt mig så mycket vid kollisionen. Men barnen mår bra, och ingen är skadad. Max har sagt två gånger idag att han tyckte att det var läskigt, så jag hoppas att han sover gott inatt trots allt. Bilen är fortfarande körbar, så det var ingen stor kollision.

Min första och sista bilolycka. Ska ta kort på bilen snart så ni får se den lilla "skråman".

Denna vecka har de snurrat mycket i min hjärna. Det är inte om en och samma sak men om ca 3 olika saker. Varför förstorar jag allting så mycket? Det är mycket jag vill ska hända eller förändras, men jag måste nog ta tag i det annars kommer de aldrig sluta snurra.

Som det ser ut just nu så kan man bara vara au pair i USA en gång. Men idag fick jag reda på att de kämpar för att de ska ändras. När jag fick höra de blev jag nästan glad. Ska väll inte säga att jag vill vara au pair hela mitt liv, men tänk om jag kommer hem till Sverige och inser att mitt liv är här, då har jag en möjlighet att åka tillbaka hit till Boston och Wakefield, och mina pojkar.

Jag vet inte hur många gånger jag sagt detta men detta är de bästa jag någonsin gjort. Jag älskar mitt liv här, och är långt ifrån redo att åka hem. Om 8 dagar lämnar jag Boston för Sverige, och jag måste säga att jag längtar.